När jag skriver mina artiklar om livsstil så är det med en förhoppning till att inspirera er läsare till att utmana er själva till att bygga bra vanor och njuta av livet. Men det visade sig att jag själv inte var immun mot min inspiration. Efter att ha skrivit artiklar om att komma igång med sin träning och att bygga rutiner, så tänkte jag själv, varför inte dra igång en runstreak? Hur svårt kan det vara att springa varje dag ett helt år?
Idag har jag kommit upp i dag 65. Tror du att jag klarar mig hela vägen till 365? Sätt ett bokmärke på sidan och följ min resa!
Innehåll
Vad är en runstreak?
Begreppet runstreak är en sammanslagning av de engelska orden run (springa) och streak (svit/period). Det började användas mer frekvent i löparkretsar under 1980- och 90-talen, men det var först när United States Running Streak Association (USRSA) grundades år 2000 av George A. Hancock som begreppet fick en formell definition och en officiell plattform.
Enligt USRSA är definitionen av en runstreak att man måste springa minst en mile (1,61 km) inom varje kalenderdag, oavsett om det regnar, om man är förkyld eller har brutit båda benen. Man får springa var man vill, på vägar, stigar eller ett löpband.
Det finns en topplista på USRSA:s hemsida. Den som ligger först är amerikanen Jim G. Pearson, som enligt uppgift har sprungit varje dag sedan 16 februari 1970! Bäst i Sverige är Ellen Westfelt som har sprungit varje dag sedan 4 september 2013. Just nu är det över 5 000 personer i listan över aktiva löpare, varav 816 kommer från Sverige. Vill man själv ha sitt namn på listan så behöver man ha sprungit minst 365 dagar, och så kostar det 20 dollar per år.
Men man behöver inte betala för att springa! Och man bestämmer ju helt själv hur man vill göra. Min egen runstreak har jag bestämt innebär minst 2.5 km inom varje kalenderdag. Det känns lagom för mig.
22 maj, 65 dagar – vårkänslor
Dags att uppdatera er om hur det går för mig. Härom dagen skulle jag iväg till min syster, hon bor en bit härifrån som Orup sjunger. Jag skulle vara där klockan 18 och jag visste att det skulle bli ganska sent. Detta var första gången jag helt glömde av min runstreak. Klockan 17:30 när jag var på väg in i duschen insåg jag mitt misstag och då fick jag kasta på mig löpkläderna och ge mig ut! Inte helt oväntat var det en av de snabbaste tiderna jag har gjort på min vanliga runda.
I övrigt kan jag konstatera att man behöver lyssna på kroppen. De dagarna man man springer lite längre är kroppen trött dagen efter, så då får man lirka lite. Imorgon, den 23 maj, springer man Göteborgsvarvet. Jag är glad att jag inte är med!
Jag var i väldigt bra form för några månader sedan när jag sprang uppför Teide på Teneriffa, men nu tycker jag inte riktigt att kroppen svarar på träningen på samma sätt. Jag får på något sätt svårt att få in luft i maskineriet. Jag undrar om det har att göra med den förkylning jag drabbades av tidigare i år, eller att det är lite mycket nu med allting runt omkring. Det är mindre än en månad kvar till semester, då får vi se om kroppen kommer igång när den får vila lite.
30 april, 43 dagar – Första fulla månaden
Så ska en slipsten dras. Äntligen kan jag visa upp en full månad! Det är inga snabba pass och det är generellt sett inga långa pass, men det blev 90,6 kilometer i april, med en snittid på 6 minuter och 46 sekunder per kilometer. Man kan se att jag gjorde absolut minsta möjliga insats när vi var vid Riksgränsen 2-12 april, men några pass blev upp mot 5 kilometer.
Jag använder mig av Nike Run Club för att registrera mina pass, det var en app som var förinstallerad på min klocka när jag köpte den. Det är roligt att ha någon form av mätutrustning när man är ute och springer, men det är också lite farligt. Ni vet den där filosofiska frågan: om ett träd faller i skogen och ingen ser det, faller det då? Hur är det med löpning – Om man springer 2.5 kilometer utan att registrera det, räknas det då? Hoppas att jag aldrig hamnar i den situationen.
Hittills har det gått ganska bra. Kroppen känns inte så tung och det känns ungefär likadant varje dag när jag går ut. I början hade jag lite problem med andningen, jag tyckte att jag andades onödigt hårt, men nu börjar kroppen att vänja sig med utmaningen.
Hur undviker man skador?
När man springer runstreak varje dag behöver man verkligen lyssna på sin kropp. Mitt stora problemområde är min rygg. Jag har haft problem med ryggen till och från sedan min 30-årsdag då vi fick en grill av svärmor som jag ville installera innan gästerna kom på kvällen. Jag lyfte det tunga paketet ensam och hörde hur det knakade till i ryggen. Därefter har jag varit iväg på magnetröntgen ett par gånger och har bekräftade diskbråck mellan åtminstone tre kotor i ländryggen. Just nu är det väldigt bra med ryggen, men jag behöver vara försiktig så jag inte hamnar där igen.
Om jag lyssnar på kroppen så säger ryggen till mig att jag behöver gå till gymmet två gånger i veckan. Det räcker att jag gör sittande rodd i några minuter varje gång så är ryggen nöjd. Slarvar jag i två veckor så får jag en molande värk som inte släpper. Det är som att ha en påminnelse i kalendern. Jättebra!
Men om vi återgår till löpningen. Varje gång man tar ett steg så utsätts kroppen för en ganska rejäl smäll mot marken. Denna smäll kan motsvara ungefär 1,5 till 3 gånger den egna kroppsvikten. Jag som väger 90 kilo kan alltså få en smäll på 270 kilo som måste absorberas av min kropp, inklusive mina stackars trasiga diskar.
I en studie från 2010 [1] jämförde man hur mycket kraft som går genom kroppen vid barfotalöpning. Dagens skor som är så dämpade uppmuntrar oss att springa på ett sätt som kroppen inte riktigt är designad för. Om man tittar på små barn som springer så landar de nästan alltid på framfoten, men när de har sprungit i ett par dämpade löparskor ett par år så landar de hellre på hälen.
Studien hävdar att 75–80 % av alla människor landar direkt på hälen idag, just därför att den moderna löparskon, med sin tjocka och upphöjda häl, har gjort det bekvämt att sätta ner hälen först. Genom att mäta krafterna hos 62 olika personer med olika löparstilar, några som alltid sprungit med skor, några som började springa barfota men sedan regelbundet använder skor och några som alltid springer barfota, kunde man se hur foten fungerar som en naturlig stötdämpare om man landar på framfoten.
När man lät personerna som alltid sprungit med skor springa barfota på ett band så mätte man upp krafter upp till 2,5 gånger deras kroppsvikt. För de som alltid sprungit barfota var motsvarande medelvärde 0,58 gånger kroppsvikten. Hur kan det komma sig?
När du landar på hälen så har du två leder som kan ta upp stöten. Du har knäna som (förhoppningsvis) är lätt böjda och absorberar den största delen av stöten. Sedan har du höften som kanske också är lite böjd som tar upp lite mindre av smällen av varje steg.
Om man istället landar på framfoten så får man en led till som kan absorbera ditt löpsteg, den som sitter i fotleden. Om du försöker smyga dig på någon så kommer du garanterat att trippa fram på tå. Varför? För att foten då kan absorbera ljudet av dina fotsteg och göra varje steg lättare. Precis samma teknik kan du använda när du springer för att absorbera kraften i dina steg.
Nästa gång du är ute och springer och det är lite varmt ute när du passerar en större gräsmatta, till exempel en fotbollsplan, testa att snöra av dig skorna och springa några hundra meter barfota. Din kropp kommer ganska snabbt visa dig exakt hur du ska sätta i fötterna för att det ska kännas naturligt.
Om du går all-in på detta så kan du köpa ett par barfotaskor som är helt odämpade. Men ta det då lugnt! Även om du är van löpare så kommer du använda helt andra muskler när du springer på tårna. Efter en kilometer på tå kan man få träningsvärk i vaderna i flera dagar. Tro mig!
Det är därför det känns så bra att bara springa 2,5 km per dag. Det är ungefär så länge jag orkar hålla mig på tårna! Därefter känner jag att jag faller igenom i löpsteget och börjar landa på hälen, och då blir ryggen gnällig.
10 april, 23 dagar – Riksgränsen
Att springa varje dag när man är hemma är ju en enkel sak. Att ge sig ut när det är 15 minusgrader ute, antingen före eller efter en dag i skidbacken är en helt annan. I år besökte vi riksgränsen över påsk. Som jag nämnde i den långa resebeskrivningen var snöläget ganska dåligt för skidåkning off pist, men desto bättre för mig som skulle springa. Från hotellet hittade jag en fin liten sväng som gick ner till campingen vid sjön, sedan sprang jag ut på sjön och uppför en skoterbacke, runt några hus och sedan tillbaka upp till hotellet.
Även om det var kallt var vädret fantastiskt, men man fick verkligen bita ihop för att få till löpturerna. Ibland fick jag sällskap av min fru, men till exempel de dagarna vi åkte till Björkängen och Narvik tidigt och kom hem sent så var det tjatigt. För att inte tala om dagens afterski. Direkt hem från livebandet vid baren, på med löparskorna och ut och nöta kilometer.
19 mars – Första passet
Egentligen är kanske första passet i en runstreak först andra dagen. Det är ju först då man bestämmer sig för att springa mer än en gång. Mitt allra första pass var nog egentligen den 17 mars. Då hittade jag en liten trevlig sträcka som gick från mitt hus, upp på en kulle och så tillbaka ner genom skogen som var exakt 2.5 kilometer. Det här skulle jag kunna göra varje dag.
Den 18 mars blev det ingenting, men den 19 mars kom jag igång. Min första målsättning är att klara 30 dagar så att jag kan skryta om det i mina artiklar. Det känns som att man inte får skryta om en runstreak innan man har genomfört 30 dagar. Man kanske kan nämna det för någon efter 7.
2.5 kilometer per dag innebär 912.5 kilometer på ett år. Det är jättenära 100 mil på ett år. Det måste ju vara det slutgiltiga målet. Att springa varje dag på ett år, och att totalt springa mer än 100 mil!
