Midsommar är en härlig tradition. Äntligen får man äta sill, ägghalvor, köttbullar och prinskorv igen, som vid alla andra högtider. Men här serveras det med färskpotatis och smör, som är så vansinnigt gott! Men varför firar vi midsommar egentligen?
[BILDPLACERING: En klassisk svensk midsommarstång klädd i björklöv och ängsblommor, resande sig stolt mot en lätt molnig blå sommarhimmel.]
Innehåll
Den eviga frågan: Varför firar vi midsommar?
Midsommar är en gammal fin tradition och precis som andra traditioner omgärdas den av en känsla av att det ska vara som det alltid har varit. Själva åker vi varje år upp till sommarstugan i Sandviken för ett traditionellt firande bland myggen vid Storsjön. Det är säkert femtonde året i rad vi åker upp och barnen som från början var små och hade stor glädje av att dansa små grodorna kring midsommarstången har nu blivit så stora att de söker upp sina egna midsommarfiranden hemmavid. Det här är nästan första gången på flera år som vi inte är fulltaliga eftersom min systers barn som nu går på högskola stannar kvar hemma.
När vi ställer oss frågan varför firar vi midsommar måste vi först och främst rikta blicken uppåt mot himlen. Långt innan vi hade kalendrar i telefonen eller klockor på armen styrdes människans liv till punkt och pricka av solens rörelser. Sommarsolståndet, den tidpunkt på året då solen står som allra högst på norra halvklotet och dagen är som längst, har uppmärksammats och firats av människor i tusentals år.
I det gamla bondesamhället var ljuset och värmen en förutsättning för överlevnad. Efter en lång, mörk och ofta kall vinter var den ljusaste natten på året ett tydligt bevis på att naturen hade vaknat till liv igen. Grödorna växte, djuren gav mjölk och man hade en kort men intensiv period av överflöd framför sig innan mörkret skulle vända tillbaka. Att samlas för att äta, dricka och glädjas över naturens kraft var ett sätt att hylla livet och dra en lättnadens suck över att man hade klarat sig igenom ännu en hård vinter.
Men det var inte bara en fest för ljuset. Midsommarnatten ansågs vara laddad med starka magiska krafter. Gränsen mellan människornas värld och det övernaturliga var som tunnast just denna natt. Det sades att vattnet i källorna förvandlades till vin och att ormbunken slog ut i blom, en blomma som kunde göra den som hittade den osynlig. Man passade på att samla dagg från gräset för att bota sjukdomar, och för den som ville veta vem man skulle dela sitt liv med gällde det att plocka sju, eller ibland nio, sorters blommor under tystnad och lägga under huvudkudden. Magi och skrock var en högst levande del av vardagen.
När jag för ett tag sedan skrev om varför vi firar valborg insåg jag hur många av våra svenska traditioner som bygger på just denna tacksamhet över att mörkret släpper sitt grepp. Midsommar är kulmen på den resan. Det är dagen då vi står mitt i det ljus vi längtade efter vid valborgselden.
Kyrkans försök att styra traditionen
Svaret på varför firar vi midsommar blir lite mer komplicerat om man tittar på hur kyrkan har agerat genom historien. När kristendomen kom till norden var det inte helt enkelt att få befolkningen att släppa sina gamla hedniska naturfester. Kyrkans strategi var därför ofta att lägga sina egna helgdagar på samma datum som de gamla festerna, för att sakta men säkert fylla dem med ett nytt, kristet innehåll.
För midsommarens del innebar detta att man knöt firandet till Johannes Döparen. Enligt den bibliska tideräkningen föddes han exakt ett halvår före Jesus, det vill säga den 24 juni. Dagen döptes till Johannes Döparens dag, och i många av våra grannländer lever det namnet kvar. Både i Danmark och Norge firar man Sankt Hans, eftersom Hans är en gammal kortform av Johannes, med stora eldar istället för med en lövad stång.
I Sverige försökte kyrkan länge och väl att få oss att fokusera på Johannes Döparen, men det gick väl sådär. Svenskarna vägrade släppa greppet om naturen, blommorna och den ljusa natten. Den sekulära, icke-religiösa, glädjen över sommaren var helt enkelt för stark, och man ville fortsätta samlas på ängarna för att dansa och sjunga. Till slut gav kyrkan upp försöken att stoppa dansen och lövningen, och midsommar förblev den mest naturnära och minst kyrkliga av alla våra stora högtider. En liten seger för färskpotatisen över teologin!
Maten på midsommarbordet
När vi ändå pratar om färskpotatis är det värt att stanna upp en liten stund vid just maten. För många av oss är maten själva hjärtat i firandet. Sill, gräddfil, gräslök och de första späda potatisarna som man försiktigt har gnuggat rena. Till efterrätt blir det förstås jordgubbar, gärna med grädde eller som en rejäl gräddtårta.
Traditionen att äta inlagd sill vid högtider bygger på att färsk mat var en lyx i det gamla bondesamhället. Fisk fångades ofta under specifika perioder på året och saltades eller lades in i ättika för att hålla länge. När man sedan ställde till med fest plockade man fram det finaste man hade i förråden. Färskpotatisen och jordgubbarna representerar den absolut första riktiga skörden, ett primörernas intåg som markerade att den långa väntan på nyskördad mat äntligen var över. Ljuset hade återvänt och skafferierna började fyllas på.
När vi sitter där och njuter av sillen, snapsen och jordgubbarna kan dock magen ibland tycka att det blir lite väl mycket av det goda, särskilt om måltiden drar ut på tiden och man blandar många olika rätter. Ett tips om du känner att magens vanliga rutiner rubbas av all festmat är att ge ditt inre ekosystem lite extra stöd. Vårt tillskott Mage innehåller hela fem miljarder levande mjölksyrabakterier från sex olika stammar. Det är ett smidigt sätt att komplettera din befintliga tarmflora och bibehålla en inre miljö i balans under sommarens alla festligheter.
Stången, ljuset och biologin bakom glädjen
Men midsommarstången då, var kommer den ifrån? Många tror att det är en gammal hednisk fertilitetssymbol, men sanningen är tyvärr inte riktigt så rolig. Traditionen med att resa en lövad stång kom troligen till Sverige från Tyskland under medeltiden. I Tyskland reste man en majstång för att fira vårens ankomst i maj. Eftersom våren kommer lite senare till Sverige, och det sällan fanns tillräckligt med grönska att klä en stång med i maj, flyttade vi helt enkelt fram traditionen till midsommar. Ordet “majstång” har alltså ingenting med månaden maj att göra, utan kommer från det gamla ordet “maja”, som betyder att smycka med löv.
Men varför håller vi fast vid att resa stången år efter år, och varför firar vi midsommar med en sådan inbiten envishet att vi till och med står ut med att frysa i Sandviken medan myggen äter upp oss? Svaret sitter faktiskt djupt förankrat i vår egen biologi och hur våra hjärnor reagerar på ljus.
Vi mår bokstavligen bättre på sommaren. I en studie från 2002 [1] mätte forskare regelbundet halten av serotonin i blodet på friska män under flera års tid. Serotonin är den signalsubstans i hjärnan som gör oss lugna, vakna och lyckliga. Forskarna kunde se att mängden serotonin var direkt knuten till hur mycket solljus personerna hade fått under dagen. Temperaturen spelade ingen roll, det var enbart ljuset som styrde. Mängden serotonin var faktiskt mer än sju gånger högre en sommardag än den var på vintern.
När vi frågar oss varför firar vi midsommar, är svaret alltså inte bara historiskt. Det är ett rent biologiskt lyckorus. Vi firar att vi är badande i ljus och att våra hjärnor svämmar över av må-bra-hormoner efter en lång och mörk vinter. Det är kroppens eget sätt att fira att livet återvänt.
Förändringens vindar vid Storsjön
När jag sitter där vid Storsjön och inser att barnen, som alldeles nyss höll mig i handen när vi hoppade runt som små grodor, nu är unga vuxna med egna liv, blir tidens gång väldigt påtaglig. Det känns lite vemodigt att vi inte är fulltaliga, att min systers barn stannar på sin studieort och att dynamiken runt bordet förändras.
Jag skrev för en tid sedan en text om känslorna när barnen flyttar hemifrån, och det är vid just sådana här tillfällen som förändringen känns i bröstet. Det där ankaret som midsommartraditionen har utgjort har hållit oss fast under hela deras uppväxt, men nu måste rutinen få utvecklas. En tradition är inte ett fängelse, den är till för att ge glädje i den form vi befinner oss i just nu.
Kanske kommer det nya vänner till bordet i Sandviken i år. Kanske byter vi ut någon av sångerna, eller så sitter vi vuxna kvar lite längre i den ljusa natten och pratar minnen från när myggen kändes som det största problemet vi hade. Stommen finns där i form av sillen, gräslöken och det brynta smöret över de rykande varma potatisarna. För att inte tala om kransarna som man knyter i desperation minuten innan man ska gå bort till midsommarstången. Vi anpassar oss, men vi släpper inte taget om grunden.
En glad och ljus midsommar
Så om någon plötsligt stannar upp med sillgaffeln i hand och undrar varför firar vi midsommar, så vet du nu vad du ska svara. Det handlar om biologisk lycka över att ljuset ger oss serotoninkickar, om tyska lövstänger som vi gjorde till våra egna, om en misslyckad kyrklig lansering av Johannes Döparen och om tryggheten i att samlas kring maten vi älskar. Men mest av allt handlar det om att vi behöver varandra.
Vi behöver få duka upp ett bord i naturen, titta på himlen som aldrig riktigt mörknar och känna att vi är en del av något som har pågått i generationer före oss, och som kommer att fortsätta långt efter oss.
Därmed vill jag önska dig en riktigt glad och avkopplande midsommar, oavsett om solen skiner eller om regnet tvingar in er under tak. Var kommer du att befinna dig på midsommarafton i år, och har du någon alldeles särskild tradition som du absolut inte kan vara utan? Lämna gärna en kommentar och berätta!
Källor
1. The Lancet – GW Lambert (2002), Effect of sunlight and season on serotonin turnover in the brain
