Jag är ganska lyckligt lottad, eftersom jag har så många vänner kvar från förr i tiden. Att odla sina gamla vänskapsrelationer så att de bär frukt varje år är inte bara tur, utan precis som med en prunkande trädgård så behöver man vattna och gödsla lite ibland. Samtidigt får man inte heller vara rädd för att beskära bort de grenar som blir gistna och tråkiga.
Det här är del tre i min lilla artikelserie om hur vi umgås med människorna runt omkring oss. Tidigare har jag ju skrivit om hur man gör för att bygga relationer med sina kollegor, och därefter tittade vi närmare på det ofta komplexa nätverket av att bygga relationer med sin familj. Nu har turen kommit till vännerna, innan vi i en framtida text ska avhandla den sista och kanske allra viktigaste delen, relationen med dig själv.
Innehåll
Slumpen och den livslånga gemenskapen
Jag började med att konstatera att det krävs en aktiv insats för att upprätthålla goda vänskapsrelationer, men ska vi vara helt ärliga så handlar det också till ganska stor del om ren och skär tur. Att bygga livslånga vänskapsrelationer och faktiskt stöta på en annan människa som man genast klickar med är inte så enkelt som man kanske kan tro. I synnerhet inte sedan vi har blivit äldre och redan har formats till de lite kantiga och bekväma individer vi ofta är i vuxen ålder. Vänner kommer och går när livet tar nya vändningar, men de där personerna som man har haft kvar riktigt länge är det ofta något alldeles extra att hänga med.
Det är otroligt roligt att ha en gemensam historia. Någonting som knyter en samman och som gör att man inte behöver förklara sig. Jag har själv kvar kompisar sedan jag gick i första klass på lågstadiet, vilket jag har förstått är ganska unikt. Vi har känt varandra i över fyrtio år. Vi vet precis hur vi fungerade som barn, vi har sett varandra ta oss igenom tonårens osäkerhet, vi har varit med på varandras bröllop och vi har sett varandras barn växa upp. När vi ses behöver vi inte upprätthålla någon fasad. Det är en otrolig trygghet i att veta att personen mittemot vet precis vem du är, var du kommer ifrån och vad som har format dig.
Under åren har det givetvis kommit och gått några vänner. Man flyttar, byter intressen eller glider ifrån varandra. Det är en naturlig process, men det kan samtidigt vara väldigt svårt att bygga upp nya, djupa vänskapsrelationer långt efter att man har slutat skolan.
När man gick i skolan eller studerade vidare hade man ju en helt annan typ av tid. Man satt och pluggade tillsammans i timtal, diskuterade allt mellan himmel och jord över en kaffe och gick sedan ut och drack en öl ihop på kvällen. Man levde tätt inpå varandra. Som vuxen umgås man sällan på samma sätt på en arbetsplats. Även om man trivs bra ihop och skrattar vid kaffemaskinen, så har man ett jobb att sköta, tider att passa och en familj som väntar där hemma. Riktig vänskap har helt enkelt svårt att få den ostörda tid den behöver för att gro enbart i en kontorsmiljö.
Att hitta sin flock som vuxen
När den där naturliga, dagliga kontakten från skoltiden saknas, måste vi vuxna hitta andra sätt att skapa starka band. Det tror jag man bäst gör genom att hitta en gemenskap. Ett tydligt exempel är att se till föreningslivet, vare sig det är golfbanan, körsången eller den lokala cykelklubben.
Där hejar alla på varandra, man byter några ord om vädret eller utrustningen, och man finner ett ärligt nöje i att man har hittat sin klan. Man blir en del av en grupp människor som delar exakt samma intresse. Genom att nörda ner sig i detaljer kring en gemensam hobby försvinner mycket av den där inledande och ibland stela fasen när man ska lära känna en ny person. Man har redan något att prata om.
Jag läste förresten en intressant rapport från Världshälsoorganisationen [1] nyligen. De konstaterade, ganska krasst, att ensamhet numera är ett globalt folkhälsoproblem. Att sakna ett socialt nätverk påverkar faktiskt kroppen lika negativt som att röka eller lida av svår fetma. Att aktivt söka sig till andra och vårda sina vänskapsrelationer är alltså ren och skär friskvård. Det ger kroppen en buffert mot vardagens påfrestningar.
Det finns också en fascinerande amerikansk studie om så kallade superåldringar, “SuperAgers”. Forskarna tittade på människor över 80 år som hade bevarat ett minne och en skärpa som hos en trettioåring. Gissa vad de hade gemensamt? Det var inte någon specifik diet eller timmar på gymmet som var den utmärkande faktorn. De skilde ut sig genom att de hade ovanligt varma och tillitsfulla relationer till andra människor. Att underhålla sina vänskapsrelationer håller helt enkelt hjärnan ung och spänstig.
När det är dags att ta fram sekatören
Men om vi återgår till trädgårdsliknelsen från början av texten. Man behöver ge sig hän för att bygga och bevara goda vänskapsrelationer. Man måste kunna lita på varandra och man måste lägga in tid och energi för att hålla vänskapen vid liv. Utan näring tynar den bort. Men det här betyder inte att du till varje pris ska klamra dig fast vid alla människor du någonsin har lärt känna.
En relation måste vara ömsesidig för att den ska vara sund. Det får inte alltid vara du som lägger in energin. Om du stannar upp och känner att det alltid är du som ringer, alltid är du som föreslår att ni ska träffas och alltid är du som anpassar dig efter den andres schema, då börjar vänskapen likna ett oavlönat arbete. Ännu värre blir det med de människor som, likt en vampyr, suger all energi ifrån dig.
Du vet säkert precis vilken typ av person jag menar. Den där vännen där varje träff slutar med att du känner dig helt dränerad, eftersom samtalen alltid handlar om deras problem, deras drama och deras missnöje, utan att de någonsin ställer en genuint intresserad fråga om hur du mår.
I sådana lägen är det dags att våga vara ärlig mot sig själv. Det är helt okej att låta en relation rinna ut i sanden. Att ta fram sekatören och beskära de grenar som tar all näring utan att ge något tillbaka är ibland det bästa du kan göra, både för dig själv och för de vänner som faktiskt förtjänar ditt umgänge. Genom att rensa bort det som stjäl din energi skapar du plats och ljus för att de riktigt fina relationerna ska kunna växa sig ännu starkare.
Energin till att vara en bra vän
Att vara en bra kompis och orka underhålla sina vänskapsrelationer kräver som sagt energi. Ofta är det den vanliga vardagströttheten som sätter käppar i hjulet. När arbetsveckan har varit lång, tvättkorgen är full och matlådorna ska förberedas, är det väldigt lätt att ställa in den där fikan eller det där träningspasset med en vän. Vi tänker att vi tar det nästa vecka istället.
För att orka vara den där närvarande vännen behöver kroppens grundläggande system fungera som de ska. Många märker av en skillnad i sin allmänna ork genom att säkerställa att kroppen har de byggstenar den behöver. Ett vanligt sätt att stötta kroppens energinivåer är genom ett Vitamin B Komplex. B-vitaminerna, särskilt B6, B12 och Niacin, är kända för att bidra till en normal energiomsättning och minska trötthet och utmattning i vardagen.
Dessutom bidrar de till en normal psykologisk funktion, vilket är exakt den där mentala balansen och skärpan vi behöver för att orka lyssna på andra, vara intresserade och faktiskt njuta av socialt umgänge. Att ge kroppen lite extra stöd kan ibland vara precis den lilla knuff som behövs för att man ska orka lyfta luren en regnig novemberkväll och bjuda hem en vän på en kopp kaffe, istället för att bara sjunka ner i soffan.
Att investera i dem som ger dig värme
Att sköta om sina vänskapsrelationer är något man får hålla på med hela livet. Det handlar om att njuta av de nya människor man möter genom en gemensam hobby, att ha modet att backa från dem som stjäl ens ork, och framför allt att vara rädd om de där banden som har överlevt decennier. Viss vänskap är värd att vårda ömt.
När jag sätter mig ner med mina barndomsvänner nästa gång, de där killarna som har känt mig sedan jag var sju år gammal, ska jag försöka tänka lite extra på hur värdefullt det är. Vi behöver fortfarande inte förklara oss för varandra. Vi sitter bara där, förmodligen med en kopp kaffe, och vet att oavsett hur livet snurrar vidare så har vi vår gemensamma historia.
Den tryggheten är nog det allra finaste med att ha låtit en vänskap få växa sig gammal.
