Jag har aldrig dragit mig för att prova nya saker. Under några tillfällen i livet har jag helt sadlat om och gjort nya saker som jag egentligen inte kan. Det betyder inte att jag inte har varit rädd, men man får inte låta sin rädsla att misslyckas göra att man inte försöker. Det är genom våra misstag som vi växer som människor och lär oss om livet.
Att byta bana, oavsett om det handlar om yrkeslivet, ett nytt intresse eller en stor livsförändring, kräver ett visst mått av mod. Det är väldigt lätt att man fastnar i det bekväma. Det där gamla vanliga kontoret, de invanda rutinerna och kaffemaskinen som alltid krånglar men som man ändå vet precis hur man ska hantera för att få den att fungera igen. Hjärnan är ju designad för att hålla oss trygga, och allt som är nytt kan tolkas som ett hot. Om vi låter denna instinkt styra våra val riskerar vi att vakna upp vid pensionsåldern och inse att vi levde samma år fyrtio gånger om, istället för att leva i fyrtio år.
Innehåll
Lever du redan i ditt värsta scenario?
En kompis till mig var på en föreläsning för ett tag sedan som handlade om just detta, att våga byta jobb och testa nya vägar i arbetslivet. Under kvällen blev en kvinna från publiken uppkallad på scenen. Föreläsaren ställde lite frågor om vad hon ville göra med livet, vad hon egentligen drömde om när hon blundade.
När hon hade skruvat lite på sig förklarade hon att hon allra helst ville starta ett eget företag. Hon hade en fantastisk idé som hon bar på, men hon hölls tillbaka av en stark rädsla att misslyckas. Hon ville absolut inte framstå som inkompetent inför sin omgivning eller behöva berätta för familjen att det inte fungerade. Hennes egen osäkerhet hade blivit en mur som hon inte kom över.
Föreläsaren tittade på henne och ställde den uppenbara frågan: “Vad är det absolut värsta som kan hända om du startar företaget och det inte bär sig?”
Kvinnan funderade en kort stund. Hon tänkte antagligen på ekonomin, på den uteblivna tryggheten och på skammen. Sedan svarade hon att hon i värsta fall, om företaget gick i konkurs, fick gå tillbaka och jobba på sitt nuvarande gamla jobb igen. Föreläsaren log lite snett och konstaterade snabbt att hon alltså levde i sitt absolut värsta scenario just precis nu. Cirkeln var sluten.
Det är en befriande insikt. Ofta bygger vi upp enorma hjärnspöken kring vad som skulle kunna gå fel. När vi faktiskt bryter ner konsekvenserna upptäcker vi att det vi fruktar mest ibland är exakt den vardag vi redan försöker fly ifrån. Din rädsla att misslyckas är sällan proportionerlig mot de faktiska riskerna. Om du till exempel har funderat på att sadla om mitt i livet men oroar dig för hur det ska gå, kan jag rekommendera min tidigare artikel om hur man kan byta karriär vid 50. Det går alldeles utmärkt. Visst kan det bli lite knapert i plånboken ett tag, men man dör inte av att äta havregrynsgröt några dagar i veckan.
Myten om att vara perfekt från start
Man öppnar telefonen på morgonen och matas genast med bilder på människor som tycks ha fötts färdigutbildade. De bakar surdegsbröd, driver framgångsrika bolag och har välkammade barn som aldrig skriker på Ica. Den här konstanta uppvisningen av perfektion får lätt en vanlig dödlig att tappa sugen helt. Man intalar sig att alla andra vet exakt vad de gör från dag ett. Så är det inte. Du kommer aldrig att vara expert inom ett område innan du faktiskt har rullat upp ärmarna och gjort dina hundår.
Du har säkert hört den där skrönan om att man behöver öva på någonting i tiotusen timmar innan man kan kalla sig för en verklig mästare. Låt oss bryta ner det i ett vanligt, svenskt perspektiv. Ett normalt arbetsår består av ungefär 220 dagar, om vi räknar bort de där heliga fem veckornas semester och lite röda dagar. Jobbar du åtta timmar om dagen med din nya färdighet, tar det lite drygt fem år av heltidsarbete innan du når upp till de där tiotusen timmarna. Om du låter din rädsla att misslyckas hindra dig från att ens snöra på dig skorna och påbörja denna femårsresa, kommer du givetvis aldrig fram.
I början av varje ny resa får man helt enkelt svälja stoltheten och acceptera att man är nybörjare. Idag är tröskeln för att lära sig nya saker lägre än någonsin. Du behöver inte ta ett dyrt studielån för att sätta dig i en skolbänk. Det finns otaliga kurser på nätet för några hundralappar där du kan lära dig allt från kodning till bokföring. Den riktiga utmaningen är sällan bristen på information. Det svåra är att våga vara den du är och acceptera att det kommer att bli fel ibland.
Statiskt eller dynamiskt mindset
För att förstå varför vissa av oss kastar sig ut medan andra står kvar och klamrar sig fast vid dörrkarmen, måste vi titta in i skallen. Jag läste en bok av psykologiprofessorn Carol Dweck som heter “Mindset: The new psychology of success” [1]. I sin forskning pekar Dweck på att våra inre föreställningar om oss själva styr våra liv. Hon delar grovt in oss i två läger.
Den ena gruppen har ett statiskt mindset. De tror att intelligens, talang och förmågor är fastgjutna i betong vid födseln. Har du denna inställning går du ständigt runt och försöker bevisa att du är smart nog, stark nog eller bra nog. Varje ny utmaning är ett direkt hot mot ditt ego. Din rädsla att misslyckas blir väldigt begränsande, eftersom ett snedsteg bevisar att du helt enkelt saknar “talang”. Du undviker ansträngning, för om du måste anstränga dig betyder det ju att du inte är ett naturligt geni.
I det andra lägret hittar vi människor med ett dynamiskt mindset. De är övertygade om att förmågor är något man odlar. Det kräver slit, envishet och en förmåga att lyssna på kritik, men det går att växa. Ett misslyckande är inte en dödsdom över vilka de är som personer, det är bara en ganska irriterande del av inlärningskurvan. Dweck tar ofta upp elitidrottare för att illustrera detta. Deras framgång bygger sällan på att de vaknade upp en morgon som fulländade stjärnor, utan på en nästan manisk förmåga att analysera sina egna brister och nöta på dem tills det sitter.
Det är glädjande att veta att man kan programmera om hjärnan. Neurovetenskapen visar att hjärnan fungerar som en muskel som man kan träna upp. De neurala nätverken bygger nya, starkare kopplingar när vi tvingar oss själva att lösa svåra problem. Men när man sitter där med en manual som lika gärna kunde vara skriven på grekiska och försöker bygga dessa nya kopplingar, behöver man ha biologin med sig.
Pantotensyra (vitamin B5) bidrar till normal mental prestationsförmåga, och vitamin B6 bidrar till nervsystemets normala funktion och till att minska trötthet och utmattning. Att ta ett Vitamin B Komplex gör ju inte att du magiskt förstår det där nya faktureringssystemet på jobbet, men det ger din kropp rätt förutsättningar att minska den där mosiga känslan som brukar slå till lagom till tre-fikat.
Den sunda synen på misslyckanden
När vi väl har förstått att vi kan lära oss nya saker, måste vi också hantera hur vi ser på våra felsteg. Många amerikanska arbetsplatser, men kanske även några svenska, vill gärna lägga skulden på en enskild individ när någonting händer. Om servern kraschar eller en order skickas till fel adress, ska ett huvud rulla. I en artikel i Harvard Business Review från 2011 [2] beskriver professorn Amy C. Edmondson varför det är så svårt för organisationer att lära sig av misstag.
Edmondsons forskning avslöjar att det bara är mellan två och fem procent av alla misstag på en arbetsplats som faktiskt beror på genuint slarv, sabotage eller avsiktliga regelbrott. Ändå hanteras och bestraffas upp till 90 procent av alla misslyckanden som om någon medvetet hade gjort bort sig. När kulturen ser ut så är det klart att folk börjar sopa sina problem under mattan. Vem vill sträcka upp handen och erkänna ett fel när belöningen är en utskällning av chefen? Resultatet blir att de värdefulla lärdomarna skickas rätt ner i dokumentförstöraren.
Om man vill komma någonstans här i livet måste man sluta dra alla snedsteg över en kam. Edmondson delar in dem i tre kategorier. Vi har de förebyggbara misstagen, som uppstår vid vanliga rutiner och som oftast kan lösas med en tydligare checklista. Sedan har vi de komplexa misslyckandena. De sker i oförutsägbara system. Saker händer för att en kollega blev sjuk, leveransen blev försenad och kunden ändrade sig i sista sekunden. Ingen enskild person bär skulden.
Sist, och allra viktigast, har vi de intelligenta misslyckandena. Dessa är helt nödvändiga om du vill utvecklas. De uppstår när du medvetet provar något nytt där utfallet är ovisst. Oavsett om det handlar om att ett företag lanserar en helt ny produkt, eller om du själv försöker lära dig bygga en hemsida från grunden. När du misslyckas här, får du exakt den information du behöver för att göra rätt nästa gång. Att känna rädsla att misslyckas i dessa lägen är som att vara rädd för att kolla i facit efter att man har löst ett svårt matteproblem.
Att tillåta intelligenta misslyckanden kräver en viss grundtrygghet. Stressen av att göra fel kan ofta skapa negativa tankar som sätter sig som en hård knut i magen. Nervsystemet måste kunna slappna av för att du ska våga tänka nytt. Mineralet Magnesium bidrar till nervsystemets normala funktion och till en normal psykologisk funktion. Det raderar inte din truliga mellanchef från jordens yta, men det är en bra fysiologisk grund att stå på när du behöver få systemet att varva ner.
Våga ta steget ut i det okända
Ett rikt och utvecklande liv handlar inte om att ständigt smyga längs väggarna för att undvika att göra fel. Det handlar om att inse att misstag är valutan vi betalar för att köpa oss ny kunskap och nya erfarenheter. De företag och individer som lyckas bäst är de som aktivt letar efter små problem, analyserar dem utan att peka finger och vågar experimentera för att se vad som faktiskt inte fungerar.
När du står inför ett vägskäl och känner hur tveksamheten kryper på, tänk på kvinnan från föreläsningen. Sitter du redan i ditt eget värsta scenario? Och om det är så, vad är det egentligen du är så rädd att förlora?
Se inte nästa snedsteg som ett bevis på att du är inkompetent eller att världen rämnar. Se det som en fjäder i hatten. Det är ett handfast bevis på att du faktiskt var modig nog att prova något nytt. Varje gång du aktivt väljer att strunta i din rädsla att misslyckas, vässar du ditt dynamiska mindset och tar dig ett steg närmare dina tiotusen timmar.
Livet är för kort för att sitta och uggla i samma gamla trygga hjulspår. Så vad är det du har skjutit upp för att du är orolig för hur det ska gå? Ta det där första, trevande steget. Det värsta som kan hända är förmodligen att du lär dig något nytt.
