Tävlingsrapport – Vasaloppet 2026

Vasaloppet 2026 var enligt många av de som åkte och många av de som tittade på ett av de jobbigaste vasaloppen sedan länge. Enligt SVT Nyheter så fick över 3000 åkare se sig slagna av de tuffa förhållandena, hela 21 % av åkarna bröt under loppet vilket enligt artikeln är ett nytt rekord i modern tid. Vi satt i bilen på vägen till starten och gratulerade oss själva för att vi var ute i så god tid. Ändå fick vi springa sista biten för att hinna till starten.

Uppladdningen

Om vi spolar tillbaka bandet till början: Förra året satt jag bänkad framför tv:n första söndagen i mars och tittade på Vasaloppet. Jag har åkt en gång tidigare, 2012, under fantastiska förhållanden. På något sätt fick tv-sändningen mig att börja romantisera kring det loppet, och lite på pin kiv frågade jag min nu 18-åriga son om han inte skulle kunna tänka sig att åka med sin farsa. Min son är en sådan som älskar att ha genomfört saker, så till min stora glädje och förskräckelse accepterade han utmaningen.

Inför årets lopp har jag spenderat åtskilliga timmar i stakmaskin och i skidspåret. I och med att jag ska köra med en 18-åring vill jag ju absolut komma förberedd. Som jag nämnt tidigare ville vi inte starta sist i Vasaloppet, därför åkte vi Västgötaloppet i Ulricehamn tidigare under vintern. Det var en väldigt värdefull tävling för att få en känsla för hur det var att åka tillsammans, och kanske för att sänka mina förväntningar en smula angående hur fort vi skulle köra. Loppet gjorde att vi inte hamnade i sista startled, utan näst sist.

Vi bodde vid målgången i Mora. Det gick bussar till starten i Sälen i skytteltrafik mellan 04:45 och 05:00. Min fru skulle ändå följa oss i spåret, så vi bestämde oss för att ta bilen och ställde klockan så att vi skulle komma iväg 05:15. Konstigt nog gick allt enligt planen och vi gav oss iväg på snöiga vägar exakt på utsatt tid. Det hade kommit ganska mycket snö under natten och vi fick ta det lugnt, men underligt nog var det ändå ingen som körde förbi oss. Vi hade förväntat oss ganska mycket trafik på väg till starten.

Allt gick väldigt bra tills vi kom halvvägs, till Evertsberg. Där skulle vi svänga vänster mot starten men möttes av en vägblockering. Två unga herrar i varningsväst hade satt upp en avspärrning och konstaterade att vägen var avstängd. Vägen stängdes klockan 06:00. Jag tittade på klockan. Den var 06:02. Detta innebar att vi fick åka en 45 km lång omväg kring Älvdalen och vi var helt plötsligt inte alls i god tid längre.

En av personerna som också stod vid avspärrningen argumenterade och sa att det hade gått ut information om att vägen skulle stängas av först 07:00. Nu när jag tittar på den officiella webbplatsen efteråt ser jag att hon hade rätt. Jag vet inte vad som hände efter att vi hade åkt därifrån, men kanske tog de bort avspärrningen igen efter att vi lämnat platsen.

Starten

Lång historia kort: Vi sladdade in på parkeringen vid Berga By 10 minuter innan start. Vi fick sätta på oss skidorna och staka ner den sista kilometern till starten. Redan här förstod vi att det skulle bli kämpigt, för det hade kommit 20 cm snö under natten och de nylagda spåren var mjuka och svårstakade. När det var fem minuter kvar till start korsade vi alla spår framför elitledet. Vid det här laget låg vi först i Vasaloppet.

Därefter sprang vi, bokstavligt talat, till vår startfålla som låg 700 meter längre bort. I med alla överdragskläder i en påse. När det var en minut kvar till start började en dalkulla framföra sin kulning – en kort sång eller ett slags lockrop som man har haft inför loppet sedan 2022. Väldigt stämningsfullt. Då utbrister min son: “Jag måste kissa”.

Vi hade fått tydliga instruktioner innan att hålla vänsterkanten ur startfållan och därefter undvika mitten när vi kommit fram till backen. Nästan exakt när startskottet gick klev vi in i vår startfålla, längst till höger. Det gick naturligtvis inte att ta sig till vänster. När vi hade köat länge för att komma fram till backen hamnade vi ändå nästan i mitten, där vi ställde oss och väntade. Till slut insåg vi att alla andra hade kört om oss. Vid det här laget låg vi sist i Vasaloppet.

Vi valde då att backa bakåt, runda eftersläntrarna och sedan ta oss ut via vänsterkanten. Efter två timmar och tre minuter kom vi upp till banans högsta punkt. Vi hade då åkt tre kilometer och enligt prognosen skulle vi vara i mål vid halv ett på natten – vilket är långt efter att funktionärerna packat ihop och gått hem.

Repet

Vid det här laget hade vi strax under en timme på oss att åka de resterande åtta kilometrarna för att komma till Smågan. Vanligtvis drar man ett rep över hela banan klockan 10:30 i Smågan. Om man hamnar på fel sida om repet får man helt enkelt inte vara med längre. Jag tittade på klockan ofta den första biten och gjorde vad jag kunde för att få upp farten, men spåren var otroligt hala åt alla håll utom framåt, och det var väldigt mycket folk runt omkring oss.

Till slut nådde vi i alla fall Smågan med två minuters marginal till den nya reptiden. Jag tror att de kanske flyttade fram reptiden ännu lite längre på grund av de svåra förhållandena, men vi såg killen med repet när vi passerade och jag kände mig lite lättad!

Men kampen mot repet tog inte slut i Smågan. Jag kände mig väldigt stressad hela tiden för att vi var så sent ute. I Mångsbodarna var vi formellt sett 20 minuter sena till den officiella reptiden. I Risberg var vi sju minuter sena, men sedan tappade vi igen till Evertsberg och var 30 minuter sena. Denna försening höll vi sedan ganska konsekvent fram till Eldris, den sista stationen.

Vi fick lite indikationer på hur reptiden hade skjutits fram under loppet, men det var väldigt svårt att veta exakt hur mycket medan man körde, och jag var hela tiden orolig att vi skulle missa nästa station. Framför allt visste jag inte vad som skulle hända när det blev mörkt. Från Eldris och in finns det ju elljusspår, men solen gick ner runt klockan 18:00 och vi visste att vi inte skulle vara i Eldris innan 19:00.

Pannlampor

När vi kom fram till Hökberg, där det var 19 km kvar, hade det börjat skymma och det blev svårt att se var man åkte. Just när vi närmade oss kontrollen berättade speakern att de nu skulle börja plocka fram pannlampor som man fick låna. Då kände jag mig lättad, för då insåg jag att vi förmodligen skulle kunna ta oss till den sista stationen i Eldris.

Min son var lite spak vid det här laget och bad om en paus, så vi tog två minuter vid en stolpe i Hökberg och samlade oss inför spurten. Det var fortfarande lite osäkert kring reptiderna, men vi fick information om att om vi bara lyckades ta oss de tio kilometerna till Eldris på under 80 minuter så skulle vi hinna.

“Om vi missar repet i Eldris så har vi gjort allting annat i onödan”, konstaterade jag, och sedan gav vi oss iväg i lite högre tempo än tidigare.

Vi lyckades faktiskt passera även Eldris utan att de drog repet framför oss. Härifrån hade vi i princip kunnat krypa på alla fyra in i mål, så vi satte oss ner på en bänk och tog det lugnt en stund. Vi drack lite kaffe och blåbärssoppa och åt lite godis som vi hade med oss. Sedan blev jag iskall och insisterade på att vi skulle åka vidare.

Sista biten gick det segt för min son, medan jag frös så mycket att jag försökte hålla farten uppe. De sista kilometrarna fick vi upp farten lite båda två och efter 12 timmar och 28 minuter tog vi oss över mållinjen. Det var nästan exakt dubbelt så lång tid som jag behövde förra gången. Nu har jag åkt både i perfekta och i usla förhållanden!

2 000 000 målgångar

Medan vi stod kvar i målfållan och tog kort uppstod ett stort ståhej bland åskådarna. Det visade sig att den tvåmiljonte åkaren genom tiderna precis passerade mållinjen. Detta var efter att kanske 70 personer hade gått i mål bakom oss. Det kunde ha varit vi!

Till en början var vi lite missnöjda över att det inte var vi som vann, men sedan fick vi veta att priset var att man fick åka Vasaloppet gratis under hela sin livstid.

Vi tittade på varandra och konstaterade: “Tur att det inte var vi!”