För den som ska åka Vasaloppet för första gången och inte vill starta allra längst bak så finns det ett antal seedningslopp man kan vara med i. Västgötaloppet är ett av dessa och det utspelar sig i Ulricehamn i Västergötland, i skidområdet Lassalyckan. Eftersom jag ska åka Vasaloppet i år tillsammans med min äldste son så blev detta ett bra tillfälle att kolla av formen, testa utrustningen och förhoppningsvis få starta lite längre fram. Här är en kort rapport från banan.
Innehåll
Västgötaloppet, sedan 1929
Västgötaloppet är ett av Sveriges äldsta långlopp på skidor. Det allra äldsta är Nordenskiöldsloppet som gick för första gången 1884 i Jokkmokk. Det går i år för nionde gången över häpnadsväckande 220 kilometer från Jokkmokk till Njavve och tillbaka. Vasaloppet med sina i sammanhanget fjuttiga 90 km går ju alltid första söndagen i mars, och detta är Sveriges och faktiskt världens äldsta årligen återkommande långlopp.
Jag tyckte att speakern sa att Västgötaloppet är Sveriges fjärde äldsta långlopp på skidor. Det kördes första gången 1929 och den gången var det 118 män, eftersom kvinnor inte ansågs kompetenta nog att tävla på den tiden, som gav sig iväg i 24-gradig kyla. Tittar man på listan över segrare genom åren så ser man att det var först 2010 som kvinnorna fick en egen klass i tävlingen och en segrare på damsidan. Jag misstänker, utan att veta säkert, att kvinnor fick vara med tidigare, men att segraren i damklassen inte uppmärksammades.
Enligt resultatlistan var det i år 944 personer som startade i 2026 års upplaga. Av dessa var det 819 deltagare som kom i mål, 41 som bröt loppet och 84 som inte kom till start.
Bansträckningen i årets tävling var runt 40 km, 5 varv på en 8 km lång bana. Detta återkommer vi till. Förutsättningarna var fina, -4°C och molnigt med enstaka solglimtar.
Utmaningen
Jag har ju åkt Vasaloppet en gång tidigare när jag var ung. Den gången var det de allra bästa förhållandena man kunde tänka sig och jag hade väldig tur i ett annat seedningslopp, Skinnarloppet i Malung, så jag fick starta väldigt långt fram. Jag lyckades faktiskt hasa mig fram hela vägen från Sälen till Mora på strax över 6 timmar den gången. Jag bestämde mig där och då att det här kommer jag aldrig kunna göra bättre, så det finns ingen anledning till att försöka igen.
Men förra året satt delar av familjen där och kollade på Vasaloppet på TV och då dök det upp någon slags romantisk känsla i kroppen. Min stackars son som satt bredvid fick under loppets gång höra mig alltmer entusiastiskt övertala mig själv att det kanske inte vore en så dum idé att köra tävlingen en gång till. Till slut så dök den upp, utmaningen från mig till honom. “Om du åker med mig så betalar jag!”
Min pojk är som jag, vi älskar att samla på achievements. Helst skulle man vilja ha alla bokstäver på körkortet, inte för att man någonsin skulle behöva köra en buss, men för att det är kul att ha. Jag tror inte han nappade så mycket på utmaningen eller skidromantiken jag försökte förmedla från Vasaloppssändningen, utan han ville mer ha ett Vasalopp i sitt bälte att kunna visa upp i efterhand. Ja, så han tackade ju “ja” såklart. Och jag ångrade mig i samma sekund. Jag insåg direkt att om vi skulle åka tillsammans så var det mitt jobb att se till att hålla hans fart. Det var bara att sätta igång att träna.
Uppladdningen
Innan snön har lagt sig så finns det inget riktigt bra sätt att träna skidor på. Man kan löpträna för att få igång flåset och så kan man stå i stakmaskinen på gymmet för att hålla igång överkroppen. Jag hade som målsättning att springa 50 mil och att staka 27 mil innan snön kom, och det lyckades jag faktiskt med mellan utmaningen och slutet av oktober.
I november fick jag en riktig karlförkylning och höll mig ifrån all träning i ungefär 4 veckor. Efter det var det full fokus på löpning inför vårt race uppför Teide, men efter nyår har jag kommit ut i skidspåret i alla fall ett tiotal gånger. Jag har mest kört skateskidor de senaste åren och de gamla skidorna jag hade kvar från förra gången jag körde Vasaloppet hade inget spann kvar. Därför fick jag förmånen att köpa ett par nya skidor, och den här gången valde jag faktiskt att köpa skins-skidor som man ju inte behöver valla. Väldigt praktiskt, men jag tror att man förlorar lite glid utför på den lösningen.
Sista dagarna inför Västgötaloppet körde vi lite kolhydratladdning med Vitargo och det sista vi gjorde innan vi åkte till tävlingen var att köpa en 2-liters vätskebehållare till en ryggsäck som vi blandade mer Vitargo i som vi skulle ha under loppet. Sedan åkte vi iväg till Ulricehamn.
Urladdningen
Väl på plats stod vi i den långa toalettkön innan vi hämtade våra nummerlappar. Man fick en påse att lägga sina överdragskläder i som man sedan lade bredvid startfållan. Under loppets gång flyttades sedan påsen magiskt till målfållan så att man kunde dra på sig sina varma kläder igen efter tävlingen.
Västgötaloppet är uppdelad i två heat. Elitgruppen startade på förmiddagen medan vi motionärer startade klockan 12. Man fick själv uppskatta ungefär hur snabbt man skulle åka och ställa sig i ett startled som man tyckte passade. Vi valde att ställa oss längst bak i det näst långsammaste startledet, i ett försök att inte hamna allra längst bak bakom de som inte hade åkt alls.
När starten gick satte alla fart, så bra man kunde. Åtta spår på bredden blev till sex som blev till tre som till slut blev till två. Man fick bromsa ganska ofta och släppa in folk eller bli insläppt, vilket löste sig väldigt bra. Det tog kanske 2 kilometer innan man kunde hålla en relativt jämn fart. Jag kände själv att jag hade bra fart uppför backarna, skinsskidorna gav bra grepp uppför och jag behövde inte saxa.
Vi hade kollat bansträckningen dagen innan och det såg ut som att banan var 7,1 km lång. Eftersom loppet skulle vara 42 km drog vi slutsatsen om att vi skulle behöva åka 6 varv. Banan gick fram och tillbaka och runt omkring så att man mötte varandra hela tiden och jag som har lite problem med lokalsinne hade till en början svårt att få ihop hur bansträckningen hängde ihop. Men det var alltid tydligt hur man skulle åka. Nästan alla saxade uppför och nästan alla plogade nerför i början så att spåren var inte så fina vare sig uppför eller nerför, men däremellan var det väldigt fina spår.
Den där ryggsäcken med Vitargo hade vi ingen nytta av. På grund av oerfarenhet hade vi lämnat sportdrycken i röret på vätskepåsen, vilket gjorde att allting frös fast. Jag kunde inte ta en enda klunk ur den där ryggsäcken under loppet. Snopet! Men det fanns gott om sportdryck vid varvningen så det löste sig ändå.
När vi varvade första gången sa jag till min son: “en sjättedel klar”, och följaktligen kom samma kommentar efter nästa varvning “en tredjedel klar”. Vid det här laget fick jag höra att vi skulle ta det lite lugnare i uppförsbackarna och vi saktade ner på tempot en smula. När vi kom in för varvning den tredje gången stod min fru och hejade på och konstaterade att vi bara hade två varv kvar.
“Va, två varv? Vi har ju bara kört tre?”. Det var då det visade sig att banan var 8 km lång och att hela loppet bara var 40 km. Helt plötsligt hade vi åkt 60 % och inte bara halvvägs. Här någonstans var moralen som bäst!
Upploppet
Men snart visade det sig att min son inte bara kunde ta sig runt Västgötaloppets 40 km bara på grundfysik. Han hade tränat ett par tre gånger inför loppet och kört totalt kanske 40 km. Skidåkning är en ganska speciell sport, vilket gjorde att han behövde använda muskler som han vanligtvis inte använder och i mitten på fjärde varvet fick vi slå ner ytterligare på takten på grund av att hans rygg gjorde väldigt ont. Mina stavar är någon centimeter för långa så det passade mig ganska bra att sänka axlarna lite då och då och bara köra ben.
Under resans gång träffade man på en del människor som utmärkte sig på några sätt. En av personerna som jag tyckte åkte lite märkligt och rent ut sagt dåligt lyckades ändå på något sätt ta sig förbi oss flera gånger, låt oss säga att han hade nummer 3333 på ryggen. Halvvägs in i sista varvet sa min son att nu får vi köra lugnt om det här ska gå bra, och jag svarade “så länge vi inte släpper förbi nummer 3333”!
En annan lirare i spåret döpte vi till “snökanonen”. Varje gång man skulle uppför en backe så sprang han upp på ett konstigt sätt så att det bara sprutade snö upp i ansiktet på oss. Vi lyckades ta oss förbi honom när vi hade ungefär 3 km kvar av sista varvet, men precis när jag skulle in i spåret framför honom så korsade jag skidorna, kom åt bindningen och tappade ena skidan och föll. Innan vi var på benen igen så hade snökanonen fått ett försprång på 20 meter.
Vi kunde inte låta snökanonen slå oss, så därifrån började en seg långspurt som blev alltmer intensiv ju närmare målet vi kom. I en av de sista kurvorna innan utförsbacken ner mot stadion ramlade snökanonen och vi kunde ta oss förbi honom. I sista backen uppför hittade min son krafterna igen och jag fick göra vad jag kunde för att hänga på. Det blev en spurtduell nedför upploppet som han vann med en elegant benfällning, men på resultatlistan fick vi exakt samma tid.
Utvärderingen
Vad är då lärdomen från Västgötaloppet som vi kan ta med oss till Vasaloppet? Vi insåg nog båda att vi behöver träna mer. Jag tror också att vi bestämde att det här med ryggsäck inte var någon höjdare att åka med. Vi ska nog försöka hitta en lösning med en flaska istället eller kanske bara nöja oss med de kontroller som finns längs spåren.
I övrigt är det väl bara att nöta på. Själva seedningen gick kanske inte superbra, vi hamnade i startled 9 – det sista startledet för de som deltog i loppet, men vi behöver i alla fall inte starta allra sist den första söndagen i mars!
