Jag har ett problem i att jag alltid låter dåliga minnen skölja över mig så fort jag minns tillbaka till en rolig period. Ta som exempel den gången vi pluggade och jag bodde i en fantastisk lägenhet, än idag kanske den finaste lägenheten jag har bott i. Jag och min kompis delade på fyra rum och kök i etage med utsikt över Stadsparken i Borås. För att bekräfta hur gammal jag är så betalade vi 6 900 kronor i månaden för den här lägenheten, men eftersom vi studerade och var fattiga så fick vi bostadsbidrag och jag minns det som att jag inte betalade mer än 2 300 kronor i månaden för min halva.
Innehåll
Lägenheten och grannarna
Vilka kalas vi hade i lägenheten, och vad mycket roligt vi gjorde under det året som vi bodde där! Speciellt under nollningen så hade vi mycket roligt. I och med att lägenheten låg så centralt så var det alltid förfest hos oss och vi släppte nog in alla som ville komma. Jag tror ingen var särskilt stökig, vi var inte så högljudda och vi drog alltid vidare till festlokalen tidigt, men det är klart, när kalaset hade pågått varje dag i 14 dagar så började grannarna tröttna. Det var faktiskt inte grannen vägg i vägg som till slut sa stopp, utan de som bodde tvärs över innergården som hade tröttnat på allt spring.
Det hela var ganska odramatiskt, de pratade med oss på själva nolledagen, sista dagen på festligheterna. De lade fram sin synpunkt att vi kanske borde ligga lågt ett tag, vi svarade att det här är sista dagen och att vi respekterade deras ståndpunkt och sedan sa vi adjö och gick vidare till studentkåren. Denna banala upplevelse, som jag då tyckte var synnerligen traumatisk, säger väldigt mycket om vilken trygg och skyddad uppväxt jag har haft, men det kan vi prata om en annan gång.
Det lustiga som har slagit mig är att när jag minns tillbaka på mitt år tillsammans med min kompis i denna underbara lägenhet så dras alltid hjärnan som en magnet till just det här minnet. Två killar som var nitton år gamla. Ni kan ju bara tänka er vad mycket roligt vi gjorde. Och jag minns den här skiten. Varför fokuserar jag bara på de dåliga minnena istället för att med ett leende komma ihåg de goda? Är det bara jag, eller är du likadan?
Skolpjäsen i sexan
Jag tror som sagt att jag har haft en ovanligt trygg uppväxt. På min tid fanns det inga droger, gängvåld eller skjutningar. Man trodde att oljan skulle ta slut om trettio år, det var nog det värsta som kunde hända. Klimatkrisen var inte upptäckt ännu. Krigen hade tagit slut och inte börjat igen. Scorpions sjöng Wind of Change och Berlinmuren föll. I jämförelse var det en väldigt positiv världsbild, eller så var jag ung och förstod inte hur många problem de vuxna brottades med.
Min skolgång var odramatisk. Lärarna var som lärarna var. Jag hade kompisar, fick vara med på rasten, blev inte mobbad och borde ha ganska fina minnen från låg- och mellanstadiet. Det jag minns är skolpjäsen i sexan. Vad den handlade om minns jag inte, men jag minns att jag hade på mig en fånig mössa och mitt uppdrag var att läsa Norge-historier i pauserna medan man byggde om scenen.
På den tiden fanns det en bensinmackskedja som hette Norsk Hydro, och de gav en gång ut en reklambok fylld med roliga Norge-historier. Som jag minns det var boken träfärgad, som om någon hade snickrat brädor på framsidan, men när jag letar efter den på Google så är den röd.
Den innehåller godbitar som:
– Vet du varför norrmännen köper upp alla svenska körsbär? De ska göra kärnkraftverk.
– Varför har norrmännen pyjamas på sig när de kör motorcykel? De ligger i kurvorna.
Åh, nej, titta, den boken jag läste hette Norsk Hjemmeslöjd. Det var den jag läste ur på skolpjäsen.
När jag gick upp mellan mina klasskamraters sketcher och sånger så slog jag bara upp en sida på måfå och började läsa. Trots att jag var något av en pajas på den tiden så var jag fortfarande ganska blyg och timid, så när jag hörde mig själv läsa “Har ni hört talas om norrmannen som förfrös snoppen?” högt inför hundrafemtio föräldrar och syskon så blev jag alldeles kall inombords och kinderna blev röda. Idag, när jag tänker tillbaka till min skolgång i låg- och mellanstadiet så är det detta ögonblick jag minns.
Hur historien slutade? Jaja, det är väl dags för ett extranummer över 30 år senare så vi kan lägga det här bakom oss.
Har ni hört talas om norrmannen som förfrös snoppen?
Hans norska kompis sa till honom: – Du måste dricka Whisky!
– Hjälper det?, svarade den frusne.
– Ja, det står på flaskan. Ballen tines.
Larmknappen på Ica
När jag var sexton började jag jobba i en Ica-butik. Första veckan skulle jag gå bredvid och lära mig, men redan andra dagen blev det så lång kö att jag fick prova mina vingar själv i en egen kassa. Jag satte mig på stolen och skulle börja blippa den första kundens varor i kassan. Men rullbandet gick inte igång. Jag blev superstressad och hojtade till min kollega Gunilla: – Bandet går inte igång!
– Du måste trycka på knappen, sa hon och pekade vagt ner mot vänster.
Knappen… tänkte jag och tittade ner. Det fanns ingen knapp. Jag tryckte på allting jag såg, en röd knapp fanns det där. Jag tryckte på den. Ingenting hände. En annan röd knapp fanns bredvid. Jag tryckte på den. Ingenting hände. Jag tryckte på båda samtidigt, men ingenting hände då heller, trodde jag. Men det visade sig att mycket hände när man tryckte på de två röda knapparna under disken på Ica. Då gick nämligen det tysta larmet till polisen, som snart dök upp vid butikens bakdörr med dragna vapen.
Hade Gunilla istället sagt “vrid på reglaget”, så hade jag kanske fattat att jag skulle vrida den stora vita ratten bredvid kassan. Då hade inte minnet av mina tre år på den lokala Ica-butiken hoppat tillbaka till just det här ögonblicket varje gång jag tänkte tillbaka på den tiden. Men förmodligen har jag ett minne som är mitt näst värsta som mitt huvud hade plockat fram åt mig istället.
Problemet är inte att jag gör så mycket dumma saker. Problemet är att min hjärna väljer att komma ihåg dem.
3 tips för att sluta älta dåliga minnen
Jag söker efter inspiration på nätet för hur man ska hantera dåliga minnen, och jag måste verkligen be om ursäkt. Mina dåliga minnen är ju ingenting jämfört med vad andra har upplevt. Om du har svårare tankar bakom dig så har jag skrivit en artikel om hur man stoppar negativa tankar, men om den inte heller hjälper så kanske du behöver söka hjälp.
För dig som har haft en lika trygg barndom som jag där de dåliga minnena är små fläckar på ett par silverljusstakar snarare än en hopsvetsad metallhög som är sönderfrätt av syra så kanske du vill läsa mina små tips.
Om din hjärna har fastnat i en loop där du hela tiden spelar upp samma film, om och om igen, kan man ta till några knep för att låta sin inre regissör forma om dina dåliga minnen.
Mitt första tips är att sätta en deadline på hur länge du låter en tanke förstöra för dig. År 2011 så slutade jag på ett jobb och började arbeta som egen företagare. Det ändrade på min vardag så pass mycket att det känns som ett tydligt före och efter. Därför har jag just nu bestämt att saker som hände före 2011 behöver jag inte ens reflektera över. Det är garanterat ingen annan som minns de sakerna jag gjorde då, så varför ska jag tänka på dem? Jag kommer snart behöva flytta fram min deadline, för det känns helt orimligt att grubbla över saker som är 15 år gamla.
Mitt andra tips kan vara att gå tillbaka in i minnet och ändra det. Om du fantiserar dig tillbaka, ser ansikten, känner dofter och så precis när du säger det där pinsamma, ändra det så att du säger någonting helt annat. Eller i mitt fall, jag är inte lika blyg och timid längre. Idag hade jag kunnat gå upp på en scen och dra mitt norska snopp-skämt utan att skämmas. Forma om tanken och känn någonting annat. Den Norge-historien drog flest skratt av alla den kvällen. Det var bara en som inte tyckte den var rolig. Jag.
Du kan också helt enkelt tala om för dig själv att “det här har jag redan hanterat, jag behöver inte tänka på det här igen”. Det kan räcka att man lägger märke till att man tänker den där dumma tanken och säger, “där är du, gamle vän”, och sedan låter man den bara passera. Kan du dessutom skratta åt dig själv och inse hur löjlig du är som drar upp den här skiten om och om igen så är det ännu bättre. “Det här har jag redan bearbetat. Jag var ung och gjorde så gott jag visste just då. Jag lärde mig någonting av det. Nu går jag vidare.”
Slutligen, någonting jag kom på idag och som var anledningen till att börja skriva det här. Jag har ju skrivit en artikel om tacksamhet, där jag rekommenderar att man skriver i en tacksamhetsjournal varje dag. Tacksamhet är en motpol till många negativa känslor, så om man är tacksam så dämpar man mycket av det negativa. Det som slog mig var att man förmodligen kan göra exakt samma sak med de här dåliga minnena.
Nästa gång när jag tänker tillbaka på lägenheten jag bodde i med min kompis och minns de gnälliga grannarna så ska jag från och med nu göra det till min uppgift att genast komma på tre positiva saker som jag upplevde i samma situation.
När vi stod i köket på småtimmarna och uppfann drinken Sex in the Kitchen, hembränt och kolasås. När kolasåsen fastnade i botten av glaset och inte alls var en del av drinken skrattade vi gott. När vi hade bjudit över några tjejer som vi var intresserade av och jag framförde en kärlekssång vid pianot och fick väldigt mycket beröm. När jag för första gången bjöd upp henne som skulle bli min fru och modern till mina barn på fika.
Helt plötsligt har jag inte en tanke på de gnälliga grannarna!
