För några år sedan läste jag en intervju med Alexander Bard. Han sa att han inte ångrar någonting, för alla beslut han tagit var utifrån det han trodde att han visste då. Jag tror inte att det är helt sant, jag tror att även Alexander Bard ångrar vissa saker han har gjort. Att ångra sig är någonting som den mänskliga hjärnan är jätteduktig på. Men efter att jag läste den där intervjun har jag blivit lite snällare mot mig själv. De flesta besluten man tog, som man kanske ångrar, är ändå sprungna ur den information man trodde att man hade då.
Innehåll
Svärmor och konsten att byta åsikt
Man lär sig hela tiden nya saker genom livet. Nya ögonblick och nya insikter förändrar oss, puttar oss i nya riktningar och tvingar oss att ständigt omvärdera vad vi trodde var sant. Det är egentligen ganska logiskt. Den som har tvingats fly från ett krig bär med sig en helt annan världsbild än den som har levt hela sitt liv tryggt i en svensk småstad. Vi tolkar ju bara vår omgivning genom de glasögon vi för tillfället har på oss. Men de där glasögonen byts ut. De slipas om och får nya styrkor när vi samlar på oss fler erfarenheter.
Ta en så alldaglig sak som relationen till sin svärmor. Innan man fick barn hade man kanske inte så stor glädje av henne. Hon var en person man träffade vid jul och midsommar, någon som ställde lite för närgångna frågor om framtiden, huslån och pensionssparande. Ibland fick man bita sig i tungan för att inte reta upp sig när hon hade synpunkter på hur man lagade maten eller städade. Relationen var artig, men kanske lite distanserad och fylld av en tyst överenskommelse om att hålla en god min.
Sedan kom barnen. Helt plötsligt kastades man in i en vardag av konstant trötthet, mjölkfläckiga tröjor och en helt ny sorts utsatthet. När man står där mitt i föräldraledigheten med ett kolikbarn på armen och gruset i ögonen skaver som sandpapper, och svärmor dyker upp med en stor låda färdiglagad makaronipudding. Hon erbjuder sig att ta vagnen på en promenad i regnet så att man får sova en timme ostört. Ja, då händer det något.
Man börjar uppskatta henne på ett helt nytt sätt. Kärleken och omsorgen hon visar barnbarnen bygger en bro som inte fanns där tidigare. Här tvingades jag faktiskt att ångra mig. Jag fick helt enkelt svälja min stolthet och erkänna för mig själv att min tidigare inställning var baserad på ett liv utan barn, och att den gamla bilden inte längre gällde. Här var det helt rätt att ångra sig. Svärmor var inte bara någonting nödvändigt ont som följde med i giftermålet, hon var en superhjälte.
Det trygga spåret som blev en fälla
Om man länge har haft en specifik världsuppfattning och sedan plötsligt märker att man inte längre befinner sig i samma situation, kan det ta emot att byta inställning till livet. Vi människor är trygghetssökande varelser som gillar att hålla fast vid det vi en gång har bestämt oss för. Det kostar energi att tänka om.
Samma sak gäller våra egna drömmar och val i livet. Om man bestämde att man ville ha ett speciellt yrke när man gick ut gymnasiet, behöver man då hålla fast vid det resten av livet? Många av oss gjorde våra största livsval när vi var nitton år gamla. Kanske läste du ekonomi, juridik eller ett ingenjörsprogram för att det förväntades av dig. Det var ett tryggt spår, en säker inkomst och ett jobb där du kunde stämpla ut och njuta av dina fem veckors semester varje sommar.
Nu står du där, tjugo år senare, och känner att energin rinner ur dig varje måndag morgon när du loggar in på ännu ett oändligt möte. Vi har tidigare skrivit om ifall man kan byta karriär vid 50, och svaret är ett rungande ja. Det finns en enorm befrielse i att ångra sig, att våga dra ett streck över det förflutna och helt plötsligt säga: “Nej, nu är det faktiskt någonting annat som gäller för mig”.
Att ångra sig är inte ett tecken på svaghet, velighet eller att man har misslyckats. Tvärtom. Det är ett bevis på att du har tagit in ny information, lärt dig av dina erfarenheter och anpassat dig till den person du har blivit. Det visar att du är en levande, tänkande människa som inte sitter fast i ett mentalt fängelse byggt av dina egna gamla val.
Drömmen om huset vid sjön
Jag har hela mitt vuxna liv tjatat om att jag vill bo i ett hus vid en sjö. Det skulle vara ett fint hus med stora fönster som vätte mot sjön, gärna med lite skog runtomkring. En stor veranda vänd mot kvällssolen där man kunde sitta och bara njuta av livet. Varje gång vi har varit ute och gått och passerat en fin sjötomt har jag stannat, pekat och sagt till min fru att “där, precis där, ska vi bo en vacker dag”.
Jag såg framför mig hur jag skulle sitta på bryggan i morgonsolen med en kopp kaffe, lyssna på fåglarnas rop, ta ett svalkande dopp efter jobbet och bara njuta av den totala tystnaden. Jag har pratat om detta så länge och så mycket att det nästan blev en del av min identitet. Alla mina vänner visste att min slutgiltiga dröm var huset vid vattnet, och i mitt huvud hade jag nästan till och med placerat möblerna.
Men så började jag tänka på vad det egentligen innebär i praktiken. Jag insåg hur mycket jobb det faktiskt är med ett hus, och framför allt ett hus som ligger fuktigt och utsatt för väder och vind. Under min semester vill jag ju kunna resa, umgås med familjen, läsa böcker och vila upp mig efter ett långt arbetsår. Jag vill absolut inte spendera ledigheten med att skrapa bort flagnande färg, rensa hängrännor från tallbarr, laga en murken brygga som isen har förstört eller klippa en enorm, ojämn gräsmatta.
Tänk vad skönt att bo i en lägenhet. Att bara kunna vrida om nyckeln och åka iväg utan att be grannen kolla till huset. Att veta att om kylskåpet går sönder eller om taket läcker, så ringer man hyresvärden och sedan är det ur världen. Man har matbutiker, restauranger och alla bekvämligheter precis runt knuten.
Om jag inte hade tillåtit mig själv att ångra mig, så hade jag kanske köpt det där huset till slut, bara för att jag hade pratat så mycket om det. Jag hade suttit där med en pensel i handen och en klump i magen, och betalat ett dyrt pris för min egen prestige. För vems skull gör vi egentligen saker? Är det för vår egen skull här och nu, eller för att bevisa något för en dröm vi skapade för länge sedan? Att ångra sig räddade mig från att bli fånge i en vision som jag egentligen hade vuxit ifrån.
Hjärnans envisa motstånd mot förändring
Att vi ofta drar oss för att ändra våra planer har faktiskt djupgående biologiska och psykologiska förklaringar. Psykologer pratar ofta om ett fenomen som kallas ”Sunk Cost Fallacy” (eskalering av åtagande), som lanserades redan för 40 år sedan [1]. Det innebär i korthet och enkelhet att vi har väldigt svårt att ge upp något som vi redan har investerat mycket tid, pengar eller känslor i. Om du har betalat för en riktigt dålig biobiljett sitter du förmodligen kvar under hela filmen, bara för att du har betalat. Hjärnan vill ogärna erkänna att en tidigare ansträngning var förgäves, så vi fortsätter ofta på en inslagen väg trots att vi innerst inne vet att den är helt fel.
Detta är någonting man kan se även i större skala på olika företag eller kommuner runt om i landet. Om man har investerat miljardbelopp i ett komplext IT-system som inte levererar som förväntat, känns det ofta motiverat att fortsätta pumpa in pengar bara för att rädda investeringen.
För att kunna bryta dessa mönster och bibehålla sin förmåga att ångra sig krävs något som kallas för kognitiv flexibilitet. Det är hjärnans förmåga att snabbt anpassa sig till nya situationer, släppa gamla regler och ta in helt nya perspektiv. Forskning kring hur vi fattar beslut visar att den här flexibiliteten är det ultimata tecknet på en frisk och välfungerande hjärna.
I en intressant forskningsöversikt publicerad i tidskriften Current Opinion in Behavioral Sciences [2] beskrivs detta som hjärnans förmåga att helt enkelt stänga ner en pågående tanke eller aktivitet för att i stället snabbt skifta fokus till något nytt som har högre prioritet. Det intressanta är att den friska hjärnan inte är helt fast i hur den löser detta. Den anpassar sin flexibilitet dynamiskt utifrån vad situationen kräver. När vi märker att miljön förändras, eller när vi inser att en ny väg ger en bättre belöning, är vår hjärna faktiskt skapad för att kunna kasta om sina interna spelregler i arbetsminnet. Det sker genom ett samarbete i de storskaliga nätverk du har djupt inne i din pannlob.
Forskarna konstaterar att den här mentala smidigheten är en viktig detalj för vårt psykologiska välmående. När den kognitiva flexibiliteten sviktar är det i stället starkt kopplat till kliniska tillstånd som adhd, autism och depression, där tankarna lätt låser sig i fasta loopar. Att kunna ångra sig, tänka om och byta spår är alltså inte ett tecken på velighet, det är ett kvitto på en biologiskt frisk och anpassningsbar hjärna.
För att hjärnan ska orka vara så här flexibel och inte fastna i gamla, trygga hjulspår behöver den dock rätt biologiska förutsättningar. Det handlar om god sömn, tid för återhämtning och rätt näring. Hjärnan består till stor del av fett, och de fleromättade fettsyrorna är oerhört viktiga för att den kognitiva förmågan ska fungera optimalt.
Att få i sig tillräckligt med Omega-3 är en fantastisk vana för hjärnan. Fettsyran DHA, som finns i Omega-3, bidrar nämligen till att bibehålla en normal hjärnfunktion. Genom att se till att kroppen har de byggstenar den behöver hjälper du din hjärna att förbli skarp, anpassningsbar och redo att ta in nya perspektiv när gamla sanningar inte längre håller, oavsett om det gäller att ångra sig eller att bara inse att man fortfarande är på rätt spår.
Du är inte skyldig ditt gamla jag någonting
Livet är för kort för att levas enligt en gammal plan som skrevs av någon som inte längre finns, nämligen den yngre, mindre erfarna versionen av dig själv.
Om du har lovat dig själv och alla andra att du ska springa ett maraton, men under träningens gång inser att du numera genuint avskyr att springa. Sluta springa. Ta långa raska promenader i skogen med en bra ljudbok i öronen istället. Om du i hela ditt liv har sagt att du aldrig ska skaffa hund, för att det är för mycket passning och smutsiga tassar, men plötsligt känner att ett lojalt fyrfota sällskap vore precis vad du behöver för att komma ut varje dag. Skaffa en hund.
Du är inte skyldig någon en ursäkt för att du utvecklas. Att ångra sig är som sagt inte ett misslyckande, det är en kurskorrigering. Alexander Bard kan faktiskt ha en poäng i att vi tar beslut utifrån den kunskap vi har för stunden. Det är just därför vi ska vara snälla mot oss själva och förlåta våra dåtida misstag. Men när ny kunskap, nya livssituationer och nya insikter landar i knäet på oss, då är det vår skyldighet mot oss själva att agera på dem.
Dags att tänka om?
Våga släppa taget om prestigen som säger att du måste hålla fast vid det du en gång sa. Våga titta på ditt liv, din karriär, dina relationer och dina val med de ögon du har idag.
Vilken gammal sanning bär du runt på som du egentligen skulle vilja göra dig av med? Vilken åsikt försvarar du bara för att du alltid har försvarat den? Tänk vad som skulle hända om du imorgon bitti bara ryckte på axlarna, log lite för dig själv vid kaffebryggaren och bestämde dig för att det faktiskt är helt okej att ångra sig?
