Är det inte lustigt att man alltid har 8 timmars arbete på en 8 timmars arbetsdag? Det här är någonting jag har reflekterat över. Man kommer till jobbet hyfsat tidigt, max fem–tio minuter efter att man hade tänkt. Man läser mejlen, hämtar kaffe, går in på det där mötet man kanske inte riktigt vet varför man är med på, gör sina uppgifter och sedan är det lunch. Man kan inte sitta för länge, för man måste gå tillbaka till sitt jobb. Sedan upprepas förmiddagen på eftermiddagen och till slut packar man ihop sina grejer, lite för sent, med en känsla av att man inte fick gjort allt man skulle.
Innehåll
Kompisen som aldrig har tid
Jag har framför allt två kompisar som aldrig har tid. “Vill du följa med och spela badminton?”, “Nej, jag hinner inte, det är så otroligt mycket på jobbet.” Det lustiga är att det har varit såhär ända sedan dessa två vänner till mig började jobba. Det har aldrig funnits någon tid. Jag vet inte om deras jobb är viktigare än mitt, om det verkligen är så att de behöver jobba en timme extra varje dag för att hinna med allt som de har föresatt sig. Men är det inte lite lustigt att de alltid har 9 timmars arbete på en 8 timmars arbetsdag?
Någonstans skaffar man sig en uppfattning om hur mycket man ska hinna med på en dag. Jag är ju från början IT-konsult. Min främsta egenskap är ju att gravt underskatta hur mycket tid någonting tar. “Ett nytt bokningssystem? Det borde vara klart i övermorgon”.
Två veckor senare… “Imorgon… Kanske?”
Parkinsons Lag
Jag är inte den första som tänker i de här banorna. Redan år 1957 gav den brittiska historikern och författaren C. Northcote Parkinson ut boken Parkinson’s Law and other Studies in Administration. Det är ett satiriskt verk om att byråkratin växer ohejdat och att den brittiska flottan förmodligen snart skulle komma att ha fler amiraler än man hade fartyg. Boken är bara 47 A4-sidor lång och ganska underhållande. Det går att googla fram den som PDF, men den källan jag hittade verkar inte helt sanktionerad av förlaget så jag lämnar det till läsaren att hitta den själv om intresset finns.
I boken myntade Parkinson uttrycket “Parkinsons lag”, som slår fast att arbete expanderar för att fylla den tid som finns tillgänglig för att slutföra det. Enligt teorin går byråkratin ut på två saker:
- Tjänstemän vill öka antalet underordnade, inte rivaler
- Tjänstemän skapar kontinuerligt arbete åt varandra
Om en chef känner sig överbelastad undviker hen att dela arbetet med en jämbördig kollega, eftersom det skulle skapa en rival. Istället anställs två yngre assistenter. När dessa assistenter i sin tur behöver hjälp anställs ännu fler underordnade för att bevara hierarkin, vilket leder till en oändlig kedjereaktion av interna godkännanden, reviderade utkast och byråkratiskt vända papper. Resultatet är att sju personer i slutändan kan hamna med att utföra det arbete som tidigare gjordes av en enda person, samtidigt som alla är fullt sysselsatta och arbetar hårdare än någonsin. Denna administrativa tillväxt sker med en närmast matematisk obönhörlighet.
Parkinson visade genom statistiska studier av brittiska statliga departement att personalstyrkan i en byråkratisk organisation ständigt ökar med mellan 5,17 och 6,56 procent per år, helt oberoende av om den faktiska arbetsbördan ökar, minskar eller rentav försvinner helt.
Boken innehåller andra intressanta betraktelser kring beslutsfattande i grupper, såsom “Lagen om trivialitet”. Denna lag visar att den tid en kommitté ägnar åt en punkt på dagordningen är omvänt proportionell mot den summa pengar det handlar om. En ledningsgrupp släpper snabbt igenom ett mångmiljonprojekt som en atomreaktor, men debatterar i timmar över kostnaden för ett cykelskjul. Dessutom hinner Parkinson på sina 47 sidor förklara hur kommittéer obönhörligen förlorar all form av effektivitet när de växer över 20 medlemmar, och hur stora organisationer riskerar att förlamas inifrån av den fiktiva sjukdomen “injellititis” – en högst smittsam och farlig blandning av inkompetens och avundsjuka.
Pensionärer, det slutgiltiga beviset
Det ultimata beviset på hur man anpassar sitt arbete efter en 8 timmars arbetsdag hittar man hos sina föräldrar när de har gått i pension. Har du också försökt planera någonting med dina föräldrar och fått svaret “Nej, det går inte, på torsdag ska vi gå till banken.”
Sist jag var på banken svängde jag dit på min lunchrast. Jag hann äta min låda med makaroner och köttbullar utan ketchupen som stod kvar hemma på bänken, jag hann leta efter parkeringsplats och krångla med fel parkeringsapp, jag hann scrolla Facebook den tiden som gick mellan att mitt möte med banken var schemalagt och det faktiskt började och jag var ändå tillbaka på jobbet efter en timme.
För pensionärerna tar samma besök en hel dag. Det skulle inte förvåna mig om de satte en klocka extra tidigt för att vara på banken klockan ett!
Vad kan man göra åt saken?
Ett tag så kunde jag utbrista när jag gick från jobbet: “Nejmen, tänk, nu fick man gjort exakt 8 timmars arbete idag igen”. Men efter att ha prövat den frasen ett par gånger förstod jag att alla inte tyckte att det var roligt. Jag tror att några blev provocerade av det.
Jag tror att vi alla är överens om att vi vill göra ett bra jobb. Jag tror vi också kan vara överens om att de flesta av oss får betalt för ett givet antal timmar varje dag, och den absoluta majoriteten får betalt för 8 timmars arbetsdag. Tycker jag att du ska jobba mindre? Absolut inte, även om förslaget om sex timmars arbetsdag med bibehållen lön är lockande och jag gärna står först i kön för att prova på det så är det 40 timmars arbetsvecka som är normen i Sverige, och det får man acceptera.
Det jag vill att du stannar upp och reflekterar över är hur det känns för dig att jobba dina timmar. Du får inte betalt för att vara stressad. Du får absolut inte betalt för att må dåligt. Utan att veta någonting om ditt arbete så finns det (förhoppningsvis) ett mål om att komma framåt som företag. Att nå ut till fler, att sälja mer, att packa fler plastpryttlar, kanske få fler eller mer nöjda kunder. Hjälper du till att nå det målet genom att känna att du inte räcker till, genom att tänka negativa tankar, eller finns det någonting annat du skulle kunna göra som gynnade både dig och din arbetsplats?
Det allra bästa är om man kan stänga ner laptopen med ett leende en liten stund innan arbetsdagen är slut med en känsla av att man har utvecklat sig själv och företaget. Samla ihop sina grejer, gå och diska sin kopp och möta någon kollega som leende står vid diskhon med exakt samma känsla. Utbyta några fraser om väder och sedan gå hem och njuta av kvällen.
En utopi? Det finns faktiskt människor som har det såhär! Som jobbar 8 timmar. Som har lika mycket att göra som du. Jag hoppas att du känner dig provocerad när du läser detta, för då har du en fantastisk möjlighet att radikalt förbättra ditt liv!
Grattis!
Källor
- Wikipedia – Parkinsons lag
- Let me google that for you: C. Northcote Parkinson (1957) Parkinson’s Law and other Studies in Administration
