Är det bara jag, eller blir man väldigt blödig när man blir äldre? Ögonen tåras för minsta lilla. Häromdagen satt vi och pratade om filmer och vi kom fram till att den jag pratade med inte hade sett den gamla klassikern Love Actually – ni vet den där gamla julfilmen med Hugh Grant. Jag satt där och förklarade handlingen och levde mig in i den så mycket att jag till sist kände en tår rulla nedför kinden. En vuxen man! Börjar gråta av att prata om en film! Blir man mer blödig när man blir äldre, eller hade jag bara en dålig dag?
Innehåll
Allt är barnens fel
Innan jag fick barn hade jag inga problem med att vara emotionell. Jag minns att ögonen tårades någon gång när jag såg en extra sorglig film, men sedan man fick barn så kan minsta lilla dramatik när något barn råkar illa ut, eller får det extra fint, få tårkanalerna att fyllas. Och det behöver inte ens vara barn förresten. Djur, mammor, äldre, träd – jag bryr mig jättemycket om dem alla.
Det finns en holländsk forskare som heter Elseline Hoekzema som har gjort en massa studier om mödrar och hur deras hjärnor förändras i samband med att de får barn. Hennes studier [1] visar att hjärnan genomgår en stor förändring när en mor får sitt första barn. Faktum är att förändringen är så pass stor att de med hjälp av datorer kan säga om en kvinna har fått barn eller inte bara genom att titta på en magnetröntgen av hjärnan. Förändringen påminner mycket om den som sker i hjärnan hos kvinnor under tonåren och den rör områden som hanterar social förståelse, de så kallade sociala hjärnregionerna.
Förändringarna drivs av de kraftiga hormonpåslag man upplever under graviditeten och är till för att optimera hjärnan inför föräldraskapet. Det lustiga är att effekterna sitter kvar länge, minst två år, men de har även visat att effekterna sitter kvar efter sex år. Denna omskulpturering av hjärnan gör att en nybliven mamma knyter an till sitt barn, bland annat genom förändringar i hjärnans belöningssystem som gör mamman mer mottaglig för barnets signaler.
Men det är inte bara mammor som påverkas! En annan studie från 2014 [2] visar att pappor som umgås mycket med sina barn utvecklar samma omskulpturering av hjärnan. Detta gäller framför allt fäder som tar det primära ansvaret för barnen, alltså att de tar hand om barnen själva utan att mamman är med. När en pappa tar hand om sitt barn skapas hög aktivitet i både det emotionella larmcentrat (amygdala) och det sociala tolkningscentrat (STS), med en stark funktionell koppling mellan dessa områden. Ju mer tid de spenderar ensamma med ansvaret för barnet, desto starkare blir kommunikationen mellan dessa hjärndelar.
Lite är ålderns fel
Men det är inte bara föräldrar som upplever att man blir lite mer blödig när man blir äldre. I en studie [3] menar forskare att vår tidshorisont krymper när vi blir äldre och att vi då prioriterar mål som ger emotionell mening här och nu. Studien visar att äldre aktivt söker efter och reagerar starkare på material som speglar djupa mänskliga värden. När en film berör ämnen som försoning eller arv, resonerar det med den äldre personens livsmål på ett sätt som en 20-åring inte har hunnit utveckla.
I en annan forskningsartikel [4] undersöker forskare hur vi reagerar på känslor när vi åldras, med ett specifikt fokus på sorg. Genom att studera unga, medelålders och äldre vuxna fann forskarna att äldre personer upplever starkare sorg, både när de får sätta ord på det och i hur de faktiskt reagerar, jämfört med yngre grupper. Intressant nog noterades ingen liknande ökning för andra negativa känslor som äckel, vilket tyder på att åldrandet påverkar specifika känslomässiga processer snarare än den allmänna reaktionsförmågan.
Den förhöjda känsligheten för sorg kvarstod även när man tog hänsyn till tidigare erfarenheter av personlig förlust eller humör före experimentet. Resultaten tyder på att en ökad sårbarhet för sorg i senare livet kan vara kopplad till ett större fokus på sociala relationer och en ökad empati för andras lidande. Slutsatsen är att medan de flesta emotionella funktioner bevaras väl, utvecklar äldre en selektiv känslighet för teman som rör oåterkallelig förlust. Det är inte bara så att man ser sämre i mörker, man blir helt enkelt mer blödig när man blir äldre!
Varför gråter man när man blir känslomässig?
I en artikel från 2018 [5] i Psychology Today skriver man om emotionell gråt, som verkar vara ett unikt mänskligt beteende som skiljer oss från djurriket där tårar främst fyller en biologisk funktion för ögat. Det fascinerande med våra tårar är att de väller fram vid vitt skilda och komplexa känslotillstånd. Vi gråter av sorg vid begravningar men även av lycka vid bröllop eller barnafödande. Forskare menar att denna mångfacetterade reaktion tyder på att gråt fungerar som en form av icke-verbal kommunikation som tar vid när orden inte längre räcker till för att uttrycka vad vi känner, oavsett om känslan är av smärta eller glädje.
Ur ett socialt perspektiv har gråten utvecklats som en signal för att väcka sympati och kalla på stöd från omgivningen, men reaktionerna vi möter är starkt beroende av vem vi är och var vi befinner oss. Studier visar att medan tårar ofta leder till ökad samhörighet, bedöms män och kvinnor olika. Kvinnor möts oftare av förståelse medan män som gråter högljutt riskerar att betraktas som svaga. Detta sociala spel gör att vi ofta försöker kontrollera våra tårar beroende på var vi befinner oss, då gråt på en arbetsplats till exempel bedöms betydligt hårdare än när man är hemma.
Frågan om huruvida vi faktiskt mår bättre av att “lätta på trycket” har länge förbryllat vetenskapen. Enkäter visar att människor upplever lättnad av att gråta medan laboratorietester har visat att humöret faktiskt sjunker direkt efter gråt. Nyare forskning har dock löst denna gåta genom att inkludera tidsaspekten. Även om vi känner oss sämre precis när tårarna rinner, vänder humöret uppåt efter cirka tjugo minuter. Efter en och en halv timme mår försökspersoner ofta bättre än de gjorde innan de började gråta, vilket stödjer teorin om att gråt är en långsam, återhämtande process snarare än en snabb lösning.
Forskning på personer som förlorat förmågan att gråta kastar ytterligare ljus över tårarnas betydelse för vår sociala förmåga. Dessa individer uppvisar inte nödvändigtvis sämre generellt välmående, men de upplever ofta mindre empati och en svagare känsla av social samhörighet med andra människor. Detta indikerar att de gamla grekiska filosoferna, som såg gråt som en “rening” av sinnet, kan ha haft rätt i att tårarna fungerar som en reparerande mekanism som hjälper oss att bearbeta känslor på djupet och därmed bana väg för emotionell återhämtning.
Riktiga män gråter inte
Det finns även en rent biologisk komponent som gör att man blir mer blödig när man blir äldre – särskilt när vi pratar om vuxna män som plötsligt börjar gråta till Love Actually. Hos män sjunker testosteronnivåerna gradvis efter 30-årsåldern. Forskning har visat att testosteron kan fungera som en sorts emotionell dämpare som höjer tröskeln för när vi brister ut i gråt. När dessa nivåer sjunker med åldern blir det som att den fysiologiska bromsen lossnar.
Det handlar inte om att man blir mindre manlig, utan snarare om att kemin i kroppen tillåter ett bredare känsloregister. För många män blir detta en märklig men ofta ganska befriande upptäckt. De där tårarna som man har hållit inne i alla år sitter nu betydligt lösare.
Kanske handlar det i slutändan om att vi med åldern utvecklar en förmåga att känna det som forskare kallar för poignancy – vemod. När man är 20 ser man en sorglig scen som något tragiskt som händer “där borta”. Men när man är 50 eller 60 ser man scenen genom ett filter av allt man själv upplevt. Vi gråter inte bara för att Hugh Grant är charmig eller för att barnet i filmen är ledset; vi gråter för att vi förstår livets förgänglighet. Vi känner igen skönheten i det som är skört eftersom vi vet att inget varar för evigt.
Att bli blödig när man blir äldre är i själva verket ett kvitto på att man har levt, att man har investerat i relationer och att man har förmågan att känna resonans med hela det mänskliga registret. Det är inte en svaghet, det är en uppgradering av hjärnans förmåga att känna empati.
Så nästa gång du sitter där med en tår på kinden framför en julfilm, torka bort den med stolthet. Se det som att din hjärna har blivit mer kompetent, ditt hjärta mer erfaret och att ditt inre barn äntligen har förstått att vissa känslor faktiskt förtjänar att släppas in.
