Redan när jag var liten fick jag hela tiden frågan: Vad ska man bli när man blir stor? Jag ville bli sjöbuse. Vi hade någon gammal Musse Pigg-bok liggandes i sommarstugan och i den var Svarte Petter, den evige skurken och förloraren, förklädd till sjöbuse. Jag kommer inte ihåg historien, men förmodligen lyckades Musse som vanligt stoppa Petters planer på något finurligt sätt. Någonting i begreppet sjöbuse tilltalade mig i alla fall, kanske var det bara roligt att säga sjöbuse, men det var mitt första yrkesval.
Därefter gick drömmarna via sängprovare och brandman till spelprogrammerare. Någon gång under min uppväxt lär jag också ha sagt att jag ska bli en rik och mäktig man, men det gick lyckligtvis över med tiden. Till slut skulle jag välja högskola och då var det helt tomt i huvudet, jag hade ingen aning om vad jag ville bli, och i ärlighetens namn är det fortfarande så att jag är i samma sits. Att gå runt och grunna på “vad ska man bli när man blir stor” är en av livets riktigt stora frågor, och vid 48 års ålder har jag faktiskt fortfarande inget färdigt svar.
Innehåll
Drömmarna vi hade som barn
Det är en ganska märklig tradition vi har i Sverige, det där med att ständigt fråga barn vad de har för karriärplaner. Som om en sjuåring har en djupare förståelse för hur hela arbetsmarknaden fungerar. Svaren blir ju därefter. Man vill bli astronaut, veterinär, popstjärna, influencer, soft girl eller just sjöbuse. Vi pratar om yrken som är tydliga, som har stiliga uniformer eller som syns på Youtube. Sedan bär vi med oss de där tidiga svaren som en sorts inre måttstock. Ibland kan det nästan skava lite när man som vuxen tittar upp från kalkylbladet på kontoret och inser att man varken blev rockstjärna eller brandman.
Som buddhisterna brukar säga så förändras ju allting hela tiden. Det är sällan man kan hålla fast vid en och samma plan hela livet och egentligen kanske man inte borde göra det heller? Om man, precis som jag, tyckte mycket om att äta Kalles Kaviar i ett tjock lager under osten på sin smörgås när man var liten så behöver inte det betyda att man fortsätter att göra det när man är vuxen.
För ett tag sedan läste jag en intressant rapport från Swedish Jobtech som tittade på hur AI påverkar den svenska arbetsmarknaden. Deras slutsats var att omkring 300 000 jobb riskerar att försvinna eller stöpas om helt här i Sverige under de närmaste tio åren. Vissa gamla trygga yrken försvinner och helt nya skapas. Det gör ju att frågan “vad ska man bli när man blir stor?” plötsligt blir minst lika aktuell för en femtioåring som för en sjuåring. Man blir liksom tvungen att uppfinna sig själv på nytt, oavsett var man befinner sig i livet.
Att hitta drivet mitt i livet
Om vi släpper den där pressen på att hitta den perfekta yrkestiteln, så tror jag att det blir lite lättare att andas. När jag själv sätter mig ner med en kopp kaffe och benar ut mina intressen (ja, jag gör faktiskt detta lite då och då, med ungarnas gamla färgpennor och ett block), landar jag sällan i en specifik yrkesbox. Jag tycker fortfarande att det är genuint roligt med programmering eftersom jag gillar logisk problemlösning. Jag brinner för träning och att utforska hur vi kan ta hand om våra kroppar när vi blir äldre. Dessutom trivs jag otroligt bra med att skriva, mest för att få rätsida på mina egna tankar.
Att mitt engagemang i AMPLIvital har vuxit och blivit en så stor del av min vardag beror just på att det väver samman alla dessa lösa trådar. Här får jag skriva kod, nörda ner mig i hur kosttillskott fungerar, skriva texter och styra min egen tid. Betyder det att jag äntligen har landat? Är detta det slutgiltiga svaret för mig på vad man ska bli när man blir stor?
Ärligt talat, förmodligen inte. Jag hoppas nästan att det inte är det, för jag vill fortsätta utvecklas. Vi förändras, våra intressen skiftar, och det som gav enorm energi för fem år sedan kanske känns trögt idag. Visst kan det vara utmattande att navigera i de här tankarna. Att ständigt vrida och vända på sina livsval och fundera på nästa steg tar på krafterna. Ofta känner man sig helt slut i skallen efter en tids intensivt grubblande över framtiden.
Ett ord från vår sponsor: När hjärnan går på högvarv och den mentala tröttheten slår till brukar jag se över mina dagliga rutiner och se till att jag får i mig ordentligt med näring. Ett tillskott av Vitamin B Komplex kan vara värdefullt under sådana perioder. Vitamin B5 (Pantotensyra) bidrar nämligen till normal mental prestationsförmåga, vilket är precis vad man behöver när man ska försöka strukturera upp sina tankar och dämpa vardagsstressen. Samtidigt stödjer både vitamin B6 och B12 nervsystemets normala funktion och hjälper till att minska trötthet och utmattning. Ett par vitaminer raderar såklart inte ut de stora livsfrågorna, men det kan ge kroppen förutsättningar för att orka tänka klart.
Att stanna eller byta spår
Vi svenskar är ofta väldigt lojala mot våra arbetsgivare, och det finns en inbyggd norm om att en lång, stabil karriär inom samma fält är beviset på att man har lyckats. Har man investerat fem års studielån och oräkneliga sena kvällar i en bransch, anses det ibland nästan lite suspekt att plötsligt vilja byta riktning. Jag har tidigare varit inne på detta när jag skrev om ifall man kan byta karriär vid 50, och jag tror verkligen att många skulle må fantastiskt mycket bättre av att våga tänka om.
Häromdagen satt jag och räknade på en grej som fick mig att skratta för mig själv. Tänk dig en person vars absoluta barndomsdröm var att bli pilot. Man kämpar sig igenom svåra prov och tuffa flygtimmar i ur och skur, för att till slut få sätta sig i förarkabinen på en Airbus A380. Världens största passagerarplan. Vilken enorm känsla!
Men när det där första glädjeruset har lagt sig så lär även det äventyret förlora sin charm och till slut kommer säkert även känslan att flyga denna bjässe förvandlas till en känsla av att köra världens största buss.
En Airbus A380 rymmer runt 850 passagerare. Det är ett riktigt stort flygplan! När man har kört planet ungefär 1 200 gånger så har man kört en miljon passagerare. Har man som pilot ganska normala arbetsveckor och ett par flygningar i veckan så tar det lite drygt fem år. Jag funderar på om det fortfarande är roligt efter det? Efter fem år har man checkat av drömmen. En miljon fulla turister levererade till värmen. Man hittar varenda knapp i sömnen. Kaffet ur termosen smakar exakt likadant varje morgon. Den hisnande känslan vid start har förmodligen blivit en ren rutingrej.
Är det då så underligt om man plötsligt vill göra något helt annat? Att vilja sadla om till snickare, öppna ett litet café eller börja sälja kosttillskott på nätet är inget misslyckande. En rapport från Pluskommissionen [1] som tittade på seniorer på arbetsmarknaden visade att om vi kunde ta tillvara på arbetskraften hos 55–74-åringar fullt ut, skulle samhället få tillgång till över 4 miljoner extra arbetstimmar i veckan. Vi som har levt ett tag har en enorm erfarenhetsbank som ofta mer än väl kompenserar för att vi kanske blivit lite stelare i lederna. Det finns en otrolig glädje och potential i att byta bana sent i livet.
Vad ska man bli när man blir stor?
Kanske är det dags att vi slutar se på våra yrkesliv, eller till och med våra liv, som en resa mot en enda slutdestination. Många av oss lägger en orimlig press på oss själva för att hitta den där perfekta titeln som ska förklara för släkten på julafton exakt vilka vi är. Men vi är ju så oändligt mycket mer än våra jobb.
Att ha kommit en bra bit in i livet och fortfarande fundera på “vad ska man bli när man blir stor” är egentligen ett stort privilegium. Det betyder att man inte har stagnerat. Livets bok är inte färdigskriven och det finns plats för helt nya kapitel som man inte ens hade kunnat fantisera ihop när man stod där på bryggan med sin toarullekikare och lekte sjöbuse. Man får lov att ha många olika intressen och man får låta dem styra under olika delar av livet.
Jag inser att min egen resa förmodligen kommer innehålla fler oväntade svängar, och det känns faktiskt bara befriande. Jag kommer aldrig att bli någon sjöbuse, och de där drömmarna om att programmera dataspel, i alla fall professionellt, har jag sedan länge lagt på hyllan. Men sökandet, drivet att lära mig nya saker och glädjen i att forma min egen vardag, den är starkare än någonsin.
Hur ser det ut för dig? Kämpar du fortfarande med funderingar kring din roll, eller har du bytt spår mitt i livet och hittat helt rätt? Skriv jättegärna en rad och berätta i kommentarerna nedan!
