Jag har ett fel och det är att jag tycker om att springa uppför. Kring nyår brukar vi åka till Kanarieöarna med en annan familj, och sedan några år tillbaka har vi skojat om att vi borde springa uppför vulkanen på Teneriffa: Teide Sea to Summit. Det innebär alltså att man springer hela vägen från havet upp till toppen. I år blev det äntligen av!
För den som inte vet är Teide den högsta toppen på hela Kanarieöarna och ligger mitt på Teneriffa. Dess höjd är 3 718 meter, men sista biten når man normalt till fots från linbanans toppstation.
Innehåll
Bakgrunden
Det är säkert tionde året i rad som vi åker till Kanarieöarna. Vi har testat runt lite och kommit fram till att vi gillar Teneriffa bäst. Vi brukar köpa flygbiljetter separat och sedan är det en lång process att hitta ett hus som passar mig som är lite ekonomisk, de andra vuxna som vill ha havsutsikt och barnen som vill ha en pool. I år hamnade vi i en liten avkrok precis vid flygplatsen som egentligen var en samling hus uppbyggda kring två golfbanor. Inte det charmigaste stället vi har bott på, och det var hela tiden väldigt blåsigt. Vår teori är att den sydvästra delen av ön har bättre väder, för där har vi haft det bra varje år.
Redan första gången vi var nere på Kanarieöarna var vi ute och sprang nästan varje dag. Eftersom alla öarna är vulkaniska finns det en stor huvudtopp, men det finns också mindre berg som vi brukade ta med barnen och “bestiga” när de var små. Jag och den andra pappan, Fredrik, brukade också springa uppför de mindre kullarna.
Ett år bodde vi precis nedanför en utkiksplats som låg på 1 000 meters höjd. Efter att ha sprungit en del av den backen skapade vi en utmaning om att försöka springa hela vägen upp till utkiksplatsen. Ett par dagar senare stod vi där uppe och tittade ut över byn under oss, och det var där tanken om att springa hela vägen från havet väcktes.
Utmaningen
Man blir ju inte yngre, så efter att ha pratat om det i många år tänkte jag att nu är det nog äntligen dags. Men det är ju tråkigt att bara fråga, så i stället designade jag en elegant (nåja) logotyp som jag tryckte på en tröja. I somras lämnade jag över denna “gåva”, inslagen i glättigt papper med fina snören, till Fredrik. Han blev jätteglad ända tills han öppnade paketet.
Vad jag egentligen gav bort var att han skulle behöva lägga runt 100 timmar på träning. Träning på att springa uppför. Jag är inte säker på att jag själv hade blivit glad för denna present, men där var den i alla fall.
Träningen
Personligen är jag bättre på att förbereda mig än att pressa mig på tävlingar. Jag har svårt att plocka fram “det lilla extra” på tävlingsdagen. När jag genomför själva utmaningen brukar jag i princip hålla den träningsfart jag har jobbat mig upp till, och därför är förberedelserna extra viktiga för mig. Under hösten har jag följt ett träningsprogram som jag hittade i en bok. Min plan var att följa en tioveckors träningsplan skapad för att springa en tävling på en mil, följt av en tioveckors träningsplan skapad för Lidingöloppet, som också sägs vara backigt (även om dess totala stigning är de i sammanhanget fjuttiga 522 höjdmeterna).
Det första programmet genomförde jag nästan till punkt och pricka, men därefter fick jag en riktig karlförkylning och hade feber i tre veckor. Efter sjukdomen kom jag aldrig riktigt igång igen, men jag lyckades ändå skrapa ihop strax över 10 mil under december månad.
Min vän Fredrik var ytterst fåordig om sin träning. Om jag förstod honom rätt bestod den av några sessioner på ett löpband med stark lutning, och de flesta av dessa pass gjordes i någon form av panik under december. Däremot gick han på en diet som gjorde att han tappade några kilon, vilket innebar att musklerna fick mindre vikt att trycka uppför bergssidan. Det var nog ett smartare sätt att gå in i utmaningen på än mitt julbordsfrossande.
Planeringen
Toppen av Teide ligger alltså på 3 718 meter över havet. Det går att ta sig hela vägen upp till fots, men de allra flesta tar linbanan som startar vid 2 356 meters höjd. Den tar åtta minuter och går upp till 3 550 meter. Den sista biten till toppen kräver tillstånd, och för att inte slita för mycket på berget har de infört begränsningar på hur många som får gå upp. Varje måndag klockan 09:00 släpper Tenerife ON biljetter för de närmaste 30 dagarna, och man måste verkligen vara på tårna för att få en plats! När jag bokade tog de slut på någon minut.
Däremot hade de klantat sig i och med årsskiftet. Platserna fram till nyårsafton gick på några sekunder, men för det nya året gick det inte att boka trots att det var inom 30 dagar. Jag tror att de hade glömt att lägga in det nya året i systemet, så jag skickade ett mejl och de gjorde ett nytt släpp ett par dagar senare. Jag tror att jag var nästan ensam om att veta om detta, så jag kunde i lugn och ro boka den tid och dag vi ville. Den sista slotten var klockan 15–17 och den sista linbanan ner gick strax innan 17. Detta gav oss en tydlig deadline för vår löptur.
Två veckor senare, i mitten av december, kom stormen Emilia in med det värsta snöfallet på Teneriffa sedan 2016. Vissa delar av berget fick en och en halv meter snö och vägarna spärrades av i flera dagar. Vi hann bli oroliga, men efter ett par dagar hade de lyckats skotta vägarna med hjälp av grävskopor och det såg ut som att vi skulle kunna genomföra utmaningen trots allt.
Rutten
Vi kom ner till Teneriffa på självaste nyårsafton. För att riva av plåstret så snabbt som möjligt bestämde vi oss för att genomföra vår Teide, Sea to Summit två dagar senare. För att klara logistiken hade vi hyrt två bilar som våra fruar skulle köra för att tillhandahålla vatten och mat längs vägen. Vi hade också en tanke att våra barn, som nästan är vuxna nu, skulle kunna åka med i bilarna och springa med oss vissa sträckor.
Vi fick bilarna levererade till vårt hus den 1 januari. Jag fick huka mig i regnet när jag sprang ut för att skriva under alla papper. Marko, mannen som levererade bilarna, berättade att han hade bott på ön i tre år och aldrig sett värre väder än det vi hade där på nyårsdagens morgon. Den dagen öste regnet ner och vi blev återigen oroliga, men framåt kvällen klarnade det upp och vi ritade upp rutten.
För att vara vid linbanan klockan 15 krävdes start klockan 06:00. Vi valde att starta i byn Adeje, vilket gav en sträcka på mer modesta 37 km. Den första delen gick från havet upp till La Casa Fuerte, ett gammalt fort på 300 meters höjd. Därifrån började El Camino de Teresme, en uråldrig stig som är 18 km lång med en stigning på 2 110 meter. När man når toppen av stigen kommer man till Las Lajas, en liten park halvvägs upp på berget.
Därifrån kunde vi ta oss över berget på stigen Cumbres de Ucanca, 8 km lång, som passerar en höjd på 2 480 meter över havet. Efter det återstod en relativt platt löptur på asfalt fram till linbanan. Precis innan vi skulle sova kom Fredrik på att solen inte gick upp förrän 07.30. Som tur var hade han packat en ficklampa!
Starten
Klockan ringde 05.00. Vi blandade sportdryck med extra elektrolyter, drog på oss våra fräsiga tröjor och gav oss iväg. Vårt första uppdrag var att doppa handen i havet för att utmaningen skulle räknas. Det låter enkelt, men vi valde en svåråtkomlig ravin för att spara tid. Det var dumt. Stora vågor slog in över de hala stenarna. Jag gjorde ett hopp bakåt, halkade och stukade lillfingret. Fredrik lät en våg skölja över fötterna och fick starta med blöta skor.
Men när vi väl kom igång kändes det ändå bra. Vi sprang genom Adeje, uppför slänterna och sedan lite mer uppför längs upplysta gator. Efter nästan exakt en timme nådde vi starten på första stigen. Här fick vi plocka fram ficklampan.
El Camino de Teresme
Stigen upp från Adeje var väldigt fin. Efter en halvtimme kom gryningen och strax efter kunde vi lägga undan ficklampan. Här fick vi njuta av utsikten av Adeje i morgonljus. Vi tog några foton och kände oss ganska peppade. Det kom in lite vind från sidan och samtidigt började det regna lite, men det gick snart över. Efter två timmar och tjugo minuter hade vi nått 1 000 meters höjd och var halvvägs upp till Las Lejas där bilen skulle möta oss för lunch. Där tog jag också mitt sista foto för sedan kom regnet.
Vi hade förberett oss på kyla, men inte i kombination med hård vind och ihållande regn. Vi lyckades dessutom springa fel en vända. Fredrik hade rutten i sin Garminklocka och upptäckte som väl var att vi var på villovägar, även om det sved att behöva springa tillbaka nedåt igen.
Efter ungefär fem timmar nådde vi upp till Las Lejas och där regnade det ganska kraftigt. Tack och lov svängde bilen runt hörnet i princip samtidigt som vi kom upp och vi kunde hoppa in och värma oss en stund. Torra kläder. Varmt kaffe och smörgås. Värmen på max i bilen och krypa ner under en täckjacka. Jag frös så att jag hackade tänder.
Nu regnade det på tvären så vi satt kvar i värmen i bilen en stund och väntade på att det skulle mojna. Efter ett tag somnade jag och det dröjde nästan en timme innan vi bestämde att regnet hade lättat såpass mycket att vi kunde ge oss av igen. På med mössa och tunna vantar och sedan gav vi oss iväg på nästa etapp.
Min äldste son var med i bilen och hade från början planerat att följa med oss på nästa etapp, men när han såg ut på vädret så bestämde han sig för att inte följa med.
Cumbres de Ucana
Regnet var mycket lättare när vi gav oss iväg och stigen var väldigt fin. Vi sa till varandra att det var synd att inte min son följde med för det fanns fina vattenfall, roliga träd och skojiga bergsformationer att titta på. Sedan började det blåsa. Rejält!
I samband med att vinden friskade i kom vi fram till en skylt som sa att vi hade 6,5 km kvar av stigen innan vi var framme. Här sprang vi bort oss lite grann. Jag tror det var för att vi ville komma in i lä för vinden som piskade regn i ansiktet på oss, men med hjälp av Fredriks klocka kunde vi hålla oss på rätt kurs. Med tanke på hur mycket klockan hade hjälpt oss hittills så frågade jag hur mycket batteri den hade kvar. 30 % var svaret, vilket kändes tryggt eftersom Garmins klockor har betydligt bättre batteritid än min Apple Watch som började ge med sig.
De följande sex kilometrarna är kanske det värsta jag har gjort i hela mitt liv. Det blåste in dimma från sidan, eller det var nog snarare det regnmoln som blötte ner oss som vi faktiskt sprang igenom. Vägen skulle säkert vara väldigt enkel att se om det hade varit klart ute, men i dimma var det otroligt svårt att hitta. Skyltarna satt med 500 meters mellanrum vilket var på tok för sällan med dålig sikt. Vinden var hård från vänster och den fina utsikten såg vi inte skymten av.
Vid ett tillfälle så gick stigen ner för en bergssida som var så brant att jag inte var säker på hur vi skulle ta oss ner. Vi sprang uppe längs en bergskam och det blåste så mycket att jag började fundera på hur jag skulle göra om Fredrik helt enkelt blåste ner. Hur skulle jag markera ut platsen där han föll? Hur skulle jag nå honom? Mobiltäckning där uppe var inte att tänka på.
Efter några kilometer kollade Fredrik på klockan igen. Vi hade tappat stigen med ungefär hundra meter, men ännu värre var att batteriet nu var nere på 10 procent! Vi hade sprungit ungefär 4 km av de 6,5 som skylten sa att vi skulle springa, men vi fortsatte fortfarande bara uppåt och uppåt. Varför vände vi aldrig neråt? Och hur skulle vi hitta om vi inte hade klockan?
Ungefär nu kom snön på marken och jag skakade bokstavligen tänder medan jag sprang. Jag var kall, frusen, rädd och blöt. Man såg ingenting. Om någonting skulle ha hänt oss däruppe så hade vi förmodligen frusit ihjäl innan någon hittade oss! Usch!
Till slut kom vi i alla fall fram till en korsning som visade oss vägen ner dit vi skulle. Det var 1,5 km rakt nerför som tog oss ner till den väntande bilen. När vi såg bilen sa jag till Fredrik att nu ger jag upp! Jag klarar inte de sista fyra kilometerna. Nu vill jag åka hem!
Värme i bilen
Den här gången ville inte mina tänder sluta skallra. Planen var ju att ta linbanan upp på berget så vi hade med oss lite varma kläder. Jag tog på mig allting jag hade och satte mig i bilen och frös. Värmen var på max och min vänliga fru gick och köpte varmt kaffe åt oss. Trots det tog det över en halvtimme innan jag slutade skaka. Vi åt en bit wienerbröd, drack juice och bara satt där en stund.
Klockan var 15 när vi satte oss i bilen, vilket betydde att vi skulle hinna till linbanan om vi ville. Men den hårda vinden gjorde att den tyvärr var stängd idag, vilket förmodligen var lika bra.
Till slut så sa Fredrik till mig – Är du säker att du inte ska med, för jag tänker inte stanna här. Tänk vad besviken du kommer bli när jag har lyckats och inte du!
Han vet precis vilka knappar han ska trycka på. Att ge upp är en sak, men att ge upp och därigenom vara sämre än en vän, det är en helt annan sak. Jag bestämde mig för att följa med, men jag tänkte inte frysa mer så jag behöll alla mina kläder på och sedan gav vi oss ut i regnet och blåsten igen.
Teide, Sea to Starten av linbanan
Men hör och häpna, i samband med att vi tog oss ut från parkeringen så slutade det regna. Solen tittade fram och livet var inte hopplöst längre. Fredrik var lite piggare än jag och sprang iväg framför mig. Jag fick använda alla trick jag hade för att motivera mig. Jag räknade steg och sprang och gick om vartannat tills jag kom fram till linbanan.
Efter 10 timmar hade vi sprungit 37 km med en total stigning av 3 000 meter. Högsta toppen som vi var uppe på var 2 470 meter över havet.
Även om det inte blev Teide, Sea to Summit, utan snarare Teide, Sea to Starten av linbanan så är jag ändå väldigt nöjd med vår insats och stolt att jag klarade av det. Stort tack för hjälpen och övertalningen, Fredrik! Och stort tack till fru och son i följebilen. Utan er så hade det inte gått!
